Enligt Helsingin Sanomat har statsminister Matti Vanhanen idag hållit sitt “möjligen finaste tal” under sina sju år i Finlands ledning (Marko Junkkari, HS 12/6 2010, webbartikel).
Sju år är en lång tid och under denna har statsministern hållit otaliga tal i de mest varierande situationer. Under sju år har vi hunnit uppleva både kriser och framgångar, men nu, just innan han lämnar sin post, håller han sitt bästa tal. Ironiskt?
Men vad är det som gör detta tal så bra enligt HS? Jo, Junkkari skriver:
Skälet till talets genomslagskraft var att Vanhanen för en gångs skull lät rollen som statsmannateknokrat ge vika och visade sina känslor.
(Vaikuttavuuden syynä oli se, että Vanhanen väistyi kerrankin valtionhoitajateknokraatin roolistaan ja näytti tunteensa. Jäähyväispuheen lopulla puheenjohtaja silminnähden liikuttui – eikä ihme: seitsemän vuoden pääministeri- ja puheenjohtajakausi on ollut Vanhaselle melkoinen puserrus.)
Ytterst intressant att Finlands främsta tidning anser pathos och ethos vara centrala kriterier för ett lyckat tal! Hela den retoriska traditionen är förvisso av just denna åsikt, men traditionellt har logos alltid betonats starkt just i den finska traditionen och detta särskilt när det gäller statsmannanivån. Kanske tiderna förändras.
