Bland retorikens grundbegrepp är ethos på sätt och vis det svåraste att bemästra. Med mycket övning och kunskap kan man lära sig att framställa själva saken både klart och grundligt. Man kan likaså lära sig att ge sitt tal en god och behaglig form, att vara lite underhållande och att använda ett gott språk och talande bilder. Man kan till och med lära sig framkalla de rätta känslorna. Med andra ord kan man komma ganska långt när det gäller att bemästra logos och pathos. Men hur lär man sig att vara trovärdig, hur bemästrar man ethos?
Denna fråga har många långt komna politiker de senaste åren fått ställa sig. Förr ifrågasatte man inte lika lätt politikers ethos, åtminstone inte i Finland. Nu går ingen, utom fortfarande i viss mån presidenten, säker. Riksdagsledamöter, ministrar, statsministern och alla andra ifrågasätts mycket fort om någon oegentlighet uppdagas – även om den är liten. Men något är fel om en enskild fråga kan rubba trovärdigheten hos en politiker som varit verksam i flera decennier. Ta sådant som en hög specialsågat virke (Vanhanen 2009) eller en chokladkaka Toblerone och några personliga ekonomiska lån o.d. (Sahlin 1995) eller ett enskilt ekonomiskt bidrag till eller från någon (otaliga politiker 2009, 2010).
Nej, en politikers trovärdighet varken står eller faller på en enskild oegentlighet. Även om massmedia kan gotta sig i någon detalj, fattar den stora allmänheten nog att inte döma någon utgående från ett enskilt misstag. Problemet är att många politiker tycks sakna en god etisk grund att stå på och då faller man lätt även på en enskild sak om den ger skäl att misstänka att den är typisk för personens agerande över lag.
– Vem skulle tro att jag skulle riskera min politiska trovärdighet för en brädhög? sade Vanhanen.
– Kuka uskoisi, että riskeeraisin poliittisen uskottavuuteni lautakasan takia? Vanhanen sanoi. (Källa: Uusi Suomi 29/9 2009.)
Qvintillianus lär ju oss att utbildningen av en god retor – alltså god både gällande retorisk kompetens och gällande etisk kvalitet – börjar i barndomen med uppfostran och den tidiga skolgången. I princip stöder vårt skolsystem fortfarande denna tanke (alltså om en fostrande skola), men senare, kanske någonstans efter eller under det andra stadiet (gymnasium/yrkesutbildning) faller den fostrande aspekten helt bort. Många saknar en personlig etisk hållning, d.v.s. det som tidigare varit grunden för gedigen trovärdighet.
Riksdagsledamot Timo Kalli som 2008 meddelade att han inte tänker redovisa sin valfinansiering trots att lagen kräver detta, är ett talande exempel. Hans förklaring var: lagen stadgar ingen straffpåföljd så han lider inte av att bryta mot den! Så alltså en riksdagsledamot som per definition borde anse att lagarna stiftas för att trygga ett gott samhälle. Men om man aldrig byggt upp en gedigen moral navigerar man fram där det går lättast och med störst vinning, oberoende av etiska petitesser.
De gamla grekerna beskrev trovärdighetens komponenter – det som skapar ethos – i följande tre delar:
- förnuft (froneesis) – man framstår som en förnuftig och kunnig person,
- dygd (aretee) – man framstår som en moraliskt god person,
- välvilja (eunoia) – man framstår som en person med god tanke gentemot sina medmänniskor (och publiken).
När vi beskriver flera av dagens politiker är dessa tre ord bland de sista vi söker oss till. Så illa har många av våra mäktigaste ledare agerat. Tyvärr är vårt samhälle så trögt och vår demokrati så kontrollerad att det är mycket svårt att göra något åt saken. Kanske Qvintillianus uppfattning inte längre gäller: retoriken behöver inte vara god i etisk bemärkelse så länge den fungerar för stunden. Vi återlever det värsta arvet av sofisterna. Idag kan politiker uppstå på nytt och på nytt, ja, till och med efter dom i riksrätten, som Kauko Juhantalo som trots fällande dom 1992 och förlorat förtroende blev återinvald i riksdagen. Inte att undra på att det är svårt att vinna åhörarnas förtroende: vi har för ofta blivit besvikna.
