Med ‘sofisteri’ avses oärlig retorik. Termen bygger på det historiska faktum att sofisterna (i Grekland för ca 2 500 år sedan) praktiserade att argumentera både för och emot vilket som helst tema – oberoende av deras verkliga åsikt eller av vad som kunde anses vara moraliskt rätt. Mot betalning dessutom!
Governatorn i tjänst.
Jag kom att tänka på detta när jag läste nyheten om att Arnold Schwarzenegger inte ställer upp för något nytt politiskt val efter att hans tid som guvernör för Kalifornien utgår. Hans kommentar är intressant, nämligen:
– I have never labeled myself as a politician, so I am not going to run for anything else.
(Källa http://www.popcrunch.com/arnold-schwarzenegger-quitting-politics/. Se också http://articles.latimes.com/2009/mar/25/local/me-arnold25)
Ett ögonblick! Hur kan en senator låta bli att upfatta sig som en politiker? Handlar det kanske om en vanlig amfiboli: ordet ’politiker’ kan betyda två olika saker. För mig betyder politiker en person som är vald av någon grupp att sköta stadens (gre. polis) eller någon annan större grupps ärenden. Vardagligt – och tydligen särskilt i USA – kan politiker dock avse en person som egennyttigt manövrerar sig fram. Antagligen har alltför många folkvalda politiker själva åstadkommit denna betydelse för ordet ’politiker’. Hur som helst, när Schwarzenegger kandiderade för guvernörsposten byggde han långt på tal om att han ville komma med något nytt i jämförelse med ”de där politikerna i Sacramento”
m.fl. I och med att han lustigt nog kandiderade för guvernörsposten som en icke-politiker kan han med samma argument låta bli att söka andra politiska tjänster.
Detta påminner mig om en annan politiker som gjort något liknande. Samlingspartiets tidigare guldgosse, och partiordförande, Sauli Niinistö ombads ställa upp i presidentvalet år 2000, men nekande med följande motivering:
– Jag är inget presidentämne.
(fi. ”En ole presidenttiainesta.” Jfr http://www.mtv3.fi/uutiset/arkisto.shtml/arkistot/kotimaa/1999/09/3438)
En erfaren politiker som i vuxen ålder konstaterar sina begränsingar. Ärligt och på ett personligt sätt ovanligt att fälla ett sådant omdöme om sig själv. Dess värre vändes detta till sofisteri då Niinistö sex år senare ställde upp i presidentvalet. Plötsligt var han alltså presidentämne! Det är inte möjligt att en fyrtio år fylld erfaren politiker kan förändras så grundläggande på sex år (och någon förändring var det heller aldrig tal om). Förvånansvärt få noterade just detta i medierna, men för mig var det fullständigt otänkbart att rösta på någon som själv konstaterat att han inte var lämplig som president. Diskussionen på svenska YLE finns ännu kvar från en valduell i programmet Obs!.
Sofisteri är nyttigt när man ska lära sig att argumentera och metoden att argumentera för och emot har alltid använts i debattövningar. Men om man på allvar den ena dagen är det ena och nästa det motsatta lider ens trovärdighet, ethos. Konstigt att man t.o.m. på toppen av det politiska livet vågar spela med detta.
