Denna vecka började ännu ett nytt livstilsprogram med temat hem, inredning och resa. ”Sisustusmatkalla Minnan kanssa” går på kanalen Liv och jag råkade se en bit av det första avsnittet. Programmet var som väntat ganska intetsägande men det hade något mycket speciellt som jag reagerade på rent retoriskt.
I programmet besöker inredningsarkitekt Minna Lindberg olika platser i Europa och diskuterar med personer som hon möter i inredningsaffärer, privathem och liknande. Inslagen varvas med narrativ där hon berättar om sitt resande och knyter samman de olika inslagen. Det speciella med det hela är den röst hon använder när hon läser in narrativen. Något är fel! Lyssna själv på följande korta bit från slutet av det första avsnittet: Matkalla Minnan Kanssa (klicka! ljudfil, utdrag ur slutet på det första avsnittet, 8/2 2010).
Det är något i hennes rösthantering som är onaturligt. Antagligen har hon strävat efter att förmedla ett vänligt, positivt och behagligt intryck. Dess värre ger slutresultatet intrycket att hon rökt marijuana före inspelningen. Den övervänliga lite lismande tongången är inte bara ovanlig för det finska språket utan även tillgjord, dryg och amatörmässig.
Detta är första gången som jag reagerar starkt negativt på en berättares röstanvänding i ett tv-program. Ett ovanligt exempel på den gamla insikten att rösten är talarens viktigaste instrument. Det är verkligt tråkigt om man lyckas göra sin röst till ett hinder för budskapet.
Jag har reagerat på samma sak. Det underliga är att hon tidigare pratade helt normalt, så jag undrar vilken felvaggad röstterapeut hon gått hos.
Det låter som om hon skulle läsa från ett papper som hon inte själv har skrivit. Helt onaturligt.