Retorikbloggen

Jag har åter påmints om röstens betydelse. När vi talar om fysiska aspekter av att framföra ett tal – actio – är det ofta annat som lyfts fram: rummets akustik, mikrofonanvändning, klädsel, mimik, generell habitus, gester och utstrålning. Ögonkontakt är också en standardgrej att ta upp under talarskolor. Lite mera udda är kanske däremot ett uttalande som jag fortfarande minns väl av min skriftskolepräst, nämligen att en god predikant bör ha sexuell utstrålning!

Aristoteles ansåg rösten vara det främsta elementet när det gäller framförandet av ett tal (Ars Rhetorica III.1.4). Så är det. När vi talar om det yttre lönar det sig att satsa på att utveckla sitt sätt att tala, om man vill utvecklas som talare. Elementärt, men i praktiken väldigt mycket svårare att förverkliga än att t.ex. byta klädstil.

Denna vecka har jag hört en lärare som har en idealisk röst: mjuk och kraftig, ett starkt mellanregister uppbackat av gedigna bastoner. Uppenbarligen är han mycket medveten om denna sin gåva för självsäkerheten är accentuerad, vilket bl.a. märks i att han tar mycket god tid på sig när han talar. Normalt är det ett problem att folk inte vågar ta plats, att de inte vågar tala annat än snabbt, för att snart ge utrymme åt någon annan. Men tänk på detta: vi lyssnar hellre en lite längre stund på en behaglig framställning än ens en kortare stund på en ansträngande framställning. Om du har något att säga, säg det då tydligt och långsamt, utan att tveka! Låt orden rulla fram, mjukt och balanserat så att åhörarna kan smaka på din framställning.

Men allt kan gå till överdrift, som gällande den yrkestalare jag hörde idag. När jag insåg att innehållet i det han sade kunde ha presenterats på halva tiden, började det småningom kännas ansträngande att lyssna till en presentation som hade lite för mycket av självgodhet i sig. Men, visst, det är svårt att vara verkligt professionell och samtidigt riktigt ödmjuk. Hur som helst börjar allt med rösten: det är den vi hör när vi lyssnar till en retor.