Retorikbloggen

En bild som visar på en grundegenskap i ironin: ett motsatsförhållande av något slag. Här består motsatsen i det oväntade att USAs flagga tillverkas i Kina (det som är oväntat är en slags motsats till det väntade).

Magnus från Veckoslutskommittén vid Radio X3M ställde mig häromdagen en oväntad fråga: vilken är skillnaden mellan ironi och sarkasm? Temat behandlades sedan ordentligt igår under en hel kvart i programmet.

Vi rör oss här på ett av retorikens mest kända områden, den språkliga utsmyckningen, ornatus. Hit hör i högsta grad just troper, ord- och tankefigurer. En mästerlig talare kännetecknas i hög grad av sin förmåga att skapa intressanta och beskrivande ord- och tankefigurer som dels gör att man minns det centrala i innehållet, dels gör talet underhållande.

När det gäller ironi och sarkasm ska man vara försiktig eftersom de lätt missförstås. Ironi betyder ju ”omkasta” eller ”förställa” och brukar med Qvintilianus beskrivas som en trop där lyssnaren ska förstå motsatsen till det som sägs, t.ex. när man säger ”Va fint du har klätt upp dig idag! Ska du på fest?” åt någon som kommer otvättad med smutsiga kläder till jobbet.

Problemet är alltså att om någon inte uppfattar det ironiska så leder det till att man uppfattar motsatsen till det som menas!

Sarkasm beskrivs ofta som ett slags ironi som är elakt riktad mot någon eller något. Det grekiska ordet i bakgrunden betyder att ”slita sönder kött”. Om jag t.ex. säger ”Jag är så glad över att Centern alltid lyckas välja de mest trovärdiga och pålitliga politikerna till statsminister” så är jag sarkastisk (med Centern, Vanhanen, Jäätteenmäki, Pekkarinen o.s.v. som mål för kritiken).

Ofta är det intonationen och sammanhanget som signalerar att man är ironisk så det gäller att vara försiktig. Sarkasm avråder jag som retoriker från helt och hållet. Reservera det för kulturkritikerna, som jag sade åt Magnus …