Recensioner följer sina egna regler lika som andra typer av texter. En egenhet hos recensioner är att man tillåter sig både lov- och skymford, som i övrigt är ovanliga i dagstidningstexter (läsarinsändare undantagna …).
Jag är verkligen ingen expert på schlagerfestivalmusik, men Paulina Stoltz har inga skäl att vara stolt över sin recension. Hon skriver för SvD idag: ”Att Neos horribla Melodifestivalbidrag Human Frontier tog sig till Andra chansen är ett obegripligt mysterium.” Nåja, så kan man kanhända säga – om man verkligen känner starkt. Likaså kan man tala om ”hiskeligt nasala” stämmor och ”krogig svengelska” och ”överspelad inlevelse”, men att avsluta med att kalla låten en ”gayschlager från helvetet” är ganska märkligt. På omodererade webbforum finner man ju omdömen av detta slag om det mesta – och värre – men i SvD! (http://www.svd.se/kulturnoje/musik/human-frontier_4403437.svd)
En av SvD:s läsare håller med: ”Tyckte först att detta var den sämsta recensionen jag någonsin läst men efter ha lyssnat på albumet så insåg jag att recensenten har helt rätt. Det är något av det sämsta jag hört på länge.” (Rah på SvD). Visst är det roligt att agera bitsk kritiker …
När nu jag sedan lyssnade till detta kan jag tyvärr konstatera att låten låter bättre än de flesta bidragen i den finska uttagningen … men det är kanske inte så oväntat.
Jag tycker att negativa recensioner brukar funka bäst om de är roliga, men SvD:s recension har tyvärr inget roligt, kreativt eller originellt i sig. Det är bara tråkiga och negativa ord efter varandra… bu för sådant! Mycket osympatiskt.
Och hurra för Neo! Vissa av oss älskar “gayschlager”.
Så sant, Annika! Skådespelare brukar ju säga att de tycker om att spela elaka roller … Kanske det är roligt som kritiker att vara riktigt bitsk, men då måste det vara träffsäkert, inte bara elakt.
Emedan jag har bakom mig en modest karriär även som recesent kan jag verifiera ovanståede antagande om att kritikerna tycker om att vara bitska. Det är härligt att såga! Problem får man när man måste recensera något bra.
Många musikrecensenter kanske dessutom är misslyckade musiker och samma gäller litteraturkritiker, en och annan misslyckad författare döljer sig nog där i högen!
När man själv känner sig misslyckad och som ett missförstått geni är det sedan lätt att vara smått elak.