DN har en artikel (Sara Rörbecker/TT) om den nya spikmattan som blivit ”sommarens säljraket”. DN skriver retoriskt:
Den gör ont. Den kostar flera hundra kronor. Den sägs bota det mesta från ryggont och huvudvärk till sömnproblem och stress. Men plastpiggarna i sommarens säljraket, spikmattan, saknar vetenskapligt visad effekt.
www.dn.se/nyheter/sverige/ingen-visad-effekt-av-spikmattor-1.906985 – publ. 7/7 2009
Åsikterna går tillbaka på professorn vid institutionen för klinisk neurovetenskap vid Karolinska institutet, Martin Ingvar, som ger följande utlåtande: ”Det är ju bara trams.”, och tillägger – lite mera informativt:
– Marknadsförarna rider på allmänkunskap om smärtsystemet och så gör de några felslut, som att man får en bättre hälsa.
DN (TT) skriver kritiskt att många journalister har eldat på trenden med hyllande artiklar där spikmattan sägs kunna bota migrän, premenstruella störningar, impotens, övervikt och till och med astma.
Det intressanta är i varje fall att det varken finns argument som stöder eller argument som motsäger påståendena i någondera riktningen. ”Allt som finns är en studie publicerad i The Lancet 1980, men studien är gjord på tre fakirer som använde riktiga spikmattor med piggar i metall.”, skriver TT. Professorn har alltså inga bättre belägg får sin slutsats att spikmattan är trams än de som menar att den botar allehanda krämpor.
I artikeln blir professorns utlåtande ett argumentum ad verecundiam (auktoritetsargument) som är en klassisk fallasi där en auktoritet åberopas som ett argument utan att auktoriteten är tillräcklig, relevant eller tillförlitlig i sammanhanget. Professorn medger ju själv att någon forskning om saken inte föreligger! Auktoriteten är här visserligen relevant och kanske även tillförlitlig, men inte tillräcklig.
Vi tror lätt på auktoritetsfigurer, kanske särskilt på läkare och på jurister, även då de uttalar sig om sådant som ligger i utkanterna av deras kompetens.
Naturligtvis är det riktigt att marknadsföringen av spikmattan kan ge falska förhoppningar – och i Norden får vi vara stolta över en hög marknadsetik: vi reagerar snabbt på vilseledande reklam. Men i samma kategori faller en hel del andra mirakelpreparat utan konstaterad läkemedelseffekt. Mattan är bara ett till i en lång rad. Men det blir också fel att mena att allt som inte har vetenskapligt bevisad effekt är trams. Argumentationen blir då lika dålig på båda sidor.
Det är ju grundläggande vid bedömning av en ståndpunkt att man listar argumenten för och argumenten mot för att sedan bedöma vilkendera spalt som väger tyngre. I fråga om spikmattan väger antagligen det faktum att spikmattor använts länge och att många upplevt att de varit till nytta tyngre i och med att det inte finns några egentliga argument mot spikmattan, annat än att den kan vara obekväm.
Jag minns ett mycket tydligare argumentum ad verecundiam i Tyskland. En professor (hans område angavs inte, men han var inte professor i bryggeriverksamhet …) ståtade på utereklamer med en flaska öl i handen och bedyrade att detta var det smakligaste ölet. Endast i Tyskland kan man använda en professor för att marknadsföra öl!
Är det rätt att anta att professorn bredvid sig hade en pratbubbla i vilken det stod: “köstlich!”?
Vilket är värre enligt dig, att en dilettant uttalar sig om en expertfråga, eller att en expert uttalar sig om något mycket vardagligt som inte har med hans eller hennes expertområde att göra? (Ex. professorn om öl)
Ja, faktiskt! Ingen pratbubbla, men där fanns nog ett citat med något professorn sade om ölet, minns inte vad …
Tanken var förstås just den att professorer över lag är pålitliga och noggranna människor som inte fäller tomma utlåtanden. Med andra ord, även om professorn inte var en auktoritet inom öl så var han än mera pålitlig öldrickare än mannen på gatan. I finska ölreklamer är det tvärtom!
Så, visst, professorn i neuro-vad-det-nu-var är säkert en större auktoritet att uttala sig generellt om spikmattor än en enskild vanlig användare. Det som jag egentligen reagerade på var säkert den stilnivå han valde för sitt omdöme: “bara trams”. Ska detta inge förtroende och intrycket av att han uttalar sig som neuroprofessor?!
Tack Anne för dina många kommentarer!
Äldre människor har ett farligt stort förtroende för läkare och andra auktoriteter! Det är hemskt! Till all tur har det förändrats! Yngre människor vågar ifrågasätta auktoriteter eller upplever dem inte ens som auktoriteter!