Retorikbloggen

Helande retorik? En väckelserörelse tar till pathos

6 October, 2011

I senaste numret av tidskriften Språkbruk (3/2011) ingår en artikel där jag kort beskriver Nokia Missio Church:s retorik.

För ungefär två år sedan lyssnade jag igenom inspelningarna från missionskvällarna under trossamfundets första verksamhetsår. Det var en mycket speciell upplevelse!

En längre version på finska utkom i våras i Teologisk tidskrift (2/2011). Jag har noterat detta tidigare här på bloggen (bilden i det inlägget motsvarar f.ö. utmärkt det intryck man får av ljudinspelningarna).

För Retorikbloggens läsare bifogar jag ett utdrag från en av inspelningarna. Här är det rörelsens grundare och sedan några veckor tillbaka före detta ledare, Markku Koivisto, som talar under en av missionskvällarna. Utdraget beskriver vad man kunde kalla för helanderetorik: NMC Koivisto.

Vardagsretorik: skriftspråk & talspråk & decorum

4 October, 2011

Häromveckan misstogs jag för bildad och intelligent p.g.a. stilnivån på mitt tal. “Du talar skriftspråk”, fick jag höra. Låt vara att man inte kan tala skriftspråk … poängen gick ändå inte förlorad.

Förklaringen ligger i att jag inte konverserade på mitt modersmål utan på ett språk som jag lärt mig i skolan, via skolböcker, grammatikövningar och hundratals regler och former. Då blir det svårt att tala fullständigt ledigt och nativt, d.v.s. avsevärt slarvigare än i böcker.

Huvudsaken är ofta att bli förstådd. Men inte alltid. Ibland är intrycket viktigare, att välja den stilnivå som är lämplig för tillfället. De flesta håller sig nog till största delen inom ett visst stilspektrum, men på sitt modersmål kan man variera stilen beroende på om man är på kontoret eller med familjen, på föreläsning eller på fotbollsplan, men det är svårt att fullt naturligt växla från en stil till en helt annan om man inte har en god vana att göra det. På ett främmande språk blir det mycket mycket svårare.

Decorum handlar om rätt stilnivå, om det som är passande i den sociala kontexten. Om man ute i vardagslivet talar skriftspråk bryter man mot självklara normer. Och blir lätt missuppfattad – inte i budskapets innehåll – men kanske i vem man är.

Förbjuden retorik: Sannfinländarna, än en gång

2 October, 2011

Om riksdagsledamot Kike Elomaa (Sannf) noterar populismforskaren att hon har "funnit sig väl i sin karnevalistsiska roll."

Så har då Sannfinländarna tagit fram en ordlista över olämpliga ord, sådana som deras riksdagsledamöter och förtroendevalda inte bör använda.

Situationen vore komisk om den inte skulle bottna i tragiska omständigheter. Komisk därför att vårt ordförråd i Finland mer än något annat behöver utökas, inte minskas. Vi har redan som det är, med ett litet regionalt mycket begränsat språk som finskan, och med ett annat, av tvåspråkigheten utarmat men historiskt sett rikt språk, en svår sits. Våra båda nationalspråk saknar den träffsäkra nyansrikedom som bildade tyskar, engelsmän och holländare kan imponera med.

Tragisk är situationen därför att dessa politiker inte själva klarar av att bedöma aptum, vad som är ett lämpligt språkbruk i deras politiska värv. Yttermera tragisk därför att just detta språkbruk är ett led i den politiska kampanj som fört dem till riksdagen. Gitta Dahlberg skriver träffande:

En lite skickligare ordvrängare har dock inga svårigheter att få samma saker sagda med lite omskrivningar, utan just de här mest förbjudna orden. Jussi Halla-aho har nog inte sagt sitt sista ord än. (Hbl 22/9 2011, insändare: Kanske orden försvinner.)

Men hur skickliga är de sannfinska retorikerna? Enligt populismforskaren Laura Parkkinen (TY) har vi två falanger: de träffande folkliga och färggranna historierna i formen av t.ex. Soinis och Elomaas karnevalistiska roller och den kyligare och grumligare retoriken utgående från Halla-aho och J. Niinistö. Den förra gruppen träffar rätt p.g.a att de läser sin publik. Karikerat handlar det om att det för den förra gruppen är viktigast att budskapet når framgång medan budskapet i sig är det viktigaste för den senare gruppen. Parkkinen beskriver saken så:

En riktig populist behöver aldrig förklara sig för att den alltid talar så enkelt att folket förstår … Den teoretiska tonen i den hårdföra falangen antyder att den knappast kan bli så populär bland folket. [Falangen] har helt enkelt inte de förmågor som behövs för att vinna stöd … Det verkar exempelvis som om Halla-aho inte alls skulle vara medveten om sammanhanget han talar i. (Hbl 16/9 2011: “Halla-aho är ingen skicklig populist”)

Vad vi behöver i Finland är mera undervisning om kommunikation och mera övning i att skilja mellan god och dålig retorik och argumentation. En satsning i denna riktning vore en satsning på ett förnuftigare beslutsfattande i alla sammanhang.

PS Ordlistan är egentligen ett pm av Erkki Havansi, den sannfinländska riksdagsgruppens juridiska sakkunniga. pm:t finns åtminstone på Verkkouutiset (19/9 2011).

Akademisk teologretorik: ett farväl

21 September, 2011

Prof. Lars Aejmelaeus avskedsföreläsning 21/9 2011 i HU:s huvudbyggnad, sal 5.

Åhörde idag en avskedsföreläsning. Professorn i nytestamentlig exegetik vid Helsingfors universitet, Lars Aejmelaeus, går i pension efter tre decennier i tjänst vid fakulteten. I Finland finns endast tre professurer i detta ämne, som även är mitt akademiska huvudämne.

Som yrkesgrupp satsar teologer naturligtvis på god kommunikation. De flesta teologers arbete bygger på ett avancerat sätt att tala till församlingen, till vigselpar, till anhöriga under jordfästningar, till föräldrar vid dop, till konfirmander o.s.v. Situationerna är mycket speciella: samtidigt djupt personliga, ofta avgörande händelser i livet, men samtidigt starkt institutionella.

Det är roligt att lyssna till duktiga teologer som även i alla andra sammanhang gör bruk av sin retoriska färdighet. Självfallet fick TF:s vicedekan Risto Saarinen den stora åhörarskaran med sig helt och fullt i sitt presentationstal av Aejmelaeus. Bland teologer väntar man sig inget mindre: talen bör vara flytande, genomtänkta, gärna både humoristiska och djupsinniga.

Den akademiska teologin är i princip en annan femma. Hit hör en exceptionell saklighet. Antagligen just på grund av att temat i andra sammanhang väcker också stora känslor och genom tiderna lett till både en och annan konflikt, vinnlägger sig de forskande teologerna om att hantera Bibeln på ett systematiskt och vetenskapligt försvarbart sätt. Här får man vara försiktig med hur man lägger orden.

Prof. Aejmelaeus är en urbild för detta forskarideal. Hans saklighet kombineras med ett engagemang som väcker respekt. Titeln på hans föreläsning var: ”Johdonmukaisuudesta eli Paavalin toisen korinttilaiskirjeen taustan ongelmista vielä kerran” d.v.s. ”Om konsekvens, eller problemen med bakgrunden kring Paulus andra Korinthierbrev, ännu en gång”.

Problemet – som är välkänt bland exegeter – gäller frågan om 2 Kor.:s enhetlighet. Vissa inkonsekvenser o.d. har lett oss till slutsatsen att brevet i själva verket består av två brev som har fogats samman till en helhet. Det första brevet består av kap. 1–9 och kallas tårabrevet och det andra av kap. 10–13, försoningsbrevet. Prof. Aejmelaeus förklarade varför denna uppfattning, att 2 Kor. utgörs av två separata brev, gör Paulus budskap tydligare och inte, som andra menat, utmynnar i att man river Bibeln i stycken.

Kommentarerna bland studerande i korridoren efteråt var att Aejmelaeus argument var övertygande och svåra att motbevisa. En sådan effekt åstadkommer man inom det akademiska genom idogt arbete under lång tid. Någon särskild retorik behövde Aejmeleus inte göra bruk av. En klar och genomtänkt argumentation var tillräcklig.