Kreativ blogger-nominering: 7 saker om mig

.

.

.

Tack Melinda (dizi.ratata.fi) för nomineringen Kreativ blogger! Till nomineringen hör att man ska berätta sju saker om sig själv och nominera sju andra. Efter 3/4 års bloggande är det kanske bra att berätta lite om mig … så här kommer det:

  1. Hemma i Borgå, men flyttade gärna så fort som möjligt till Åbo för att studera (efter ett år i Dragsvik). Nu har jag igen återupptäckt Borgå (men bor i Helsingfors)!
  2. Satsade sedan mest på studier, med varierande andra intressen samtidigt. Utöver fyra år i Åbo har jag studerat ett år i Stavanger, ett år i Münster, ett år i Amsterdam och ett år i Helsingfors. Tre examina blev det av det (TM, TD, MA).
  3. Att lära sig nytt är något av det bästa jag vet. Men inte fakta som sådana, utan insikter om hur saker och ting hänger ihop. Att lära känna sig själv och att utveckla sitt sätt att tänka och handla hör också hit. Praktiska färdigheter inte att förglömma.
  4. Jag har aldrig utnyttjat någon för egen nytta (åtminstone inte medvetet) och undviker folk som armbågar sig fram genom livet.
  5. Jag uppskattar professionalism: att man gör ett gott jobb, oberoende av vad det är man sysslar med. De som verkligen går in för att göra sitt jobb väl borde få högre lön än de som bara slarvar på! Jag brukar ge positiv respons om någon skött något på ett glädjande omtänksamt eller hängivet sätt (t.ex. i någon affär eller på ett bibliotek).
  6. Efter att jag löst livets stora mysterier (vilket teologer ibland gör) har jag blivit mera intresserad av vad jag kan göra för mig själv och för mänskligheten, därför har jag blivit forskare och lärare.
  7. Av alla ämnen jag kommit i kontakt med är retorik för mig det mest fascinerande. Retoriken belyser det mänskliga livet i smått och samhället i stort ur så många perspektiv. Därför är detta temat för min blogg! Som de flesta bloggar också jag för mitt höga nöjes skull, men också för att utveckla mig själv.

Jag har ett vagt barndomsminne av kedjebrev som kom hem med posten – en tid var de en riktig trend. Det var något mystiskt över dem för ofta lovade de lycka och välsignelse om man sände breven vidare (ibland med en femma e.d. i kuvertet) och olycka och förbannelse om man inte gjorde det. Sedan dess har jag undvikit kedjebrev i alla former. I stället utmanar jag alla som håller en sakblogg kring något tema att anta utmaningen att berätta sju ting om sig själva!

Retorikboken: Vägen till ja! (förhandlingsretorik)

Boken finns också på svenska, med titeln Vägen till ja.

I och med att retorik är ett så otroligt brett ämne flyter det in på många områden som är mer eller mindre självständiga ämnen i egen rätt, med sin egen terminologi, forskning och praxis. Förhandlingsteori och -teknik är ett sådant ämne. Det finns nya böcker om ämnet både på finska och på svenska, men jag har nu läst en modern klassiker: Getting to Yes: Negotiating an agreement without giving in (2 uppl. 1991) av harvardprofessorerna Roger Fischer och William Ury (finns översatt som: Vägen till ja! En nyckel till framgångsrika förhandlingar).

Jag rekommenderar utan förbehåll boken för vem som helst som vill lära sig förhandla bättre. Det fenomenala med boken är nämligen att den förklarar en teoretiskt grundad metod i praktiken. I själva verket är boken ett typiskt exempel på den amerikanska klara pedagogiken: allting förklaras tydligt och illustreras med exempel ur verkliga livet, ofta ur vardagen.

Bokens huvudbudskap är att sådan förhandling som baserar sig på att parterna stöttar upp var sin motstående position inte är fruktbar. I stället lägger de fram en metod som bygger på att man förstår den andra partens intressen bakom den konkreta förhandlingspositionen. Denna grundläggande insikt gör det sedan möjligt att på olika sätt manövrera friare under förhandlingarna och att komma fram till ett resultat som kanske låter båda parter gå nöjda från förhandlingsbordet.

The ideas in this book are meant to show you how to get what you are entitled to while still getting along with the other side.

Genom att inte stirra sig blind på de konkreta krav eller erbjudanden som parterna lägger fram, utan att i stället se vilka behov och önskemål som ligger bakom öppnar det möjligheten att komma på nya lösningar som tillfredställer behoven – fastän kanske inte så som man ursprungligen hade tänkt sig – och som även är acceptabla för motparten.

Fischer och Ury har ett skarpt psykologiskt öga och känner till en hel del om de insikter som hör till retorikens område. De definierar de facto sitt ämne med en definition som ofta gäller för deliberativ retorik: ”Negotiation power is the ability to persuade someone to do something.”

Trots att mycket skarpsinne och både praktisk och teoretisk forskning ligger bakom boken känns innehållet naturligt, på gränsen till självklart. Men även om man intuitivt samtycker till författarnas insikter är det som alltid en förtjänst att någon lyckas klä förhandlingens olika utmaningar och strategier i ord och dessutom på ett sätt som gör det möjligt för andra att tillämpa metoden.

Teoretiskt är boken ganska lätt och passar därför bra som en introduktionsbok i förhandlingsteknik för vem som helst. Jag skulle dock gärna ha läst flera förklaringar till varför de ger det ena och det andra goda rådet. Nästan allt sägs klart och tydligt – och samtidigt även preskriptivt: ”så här är det”, och sådant får alltid mig att fråga: varför? Hur har ni kommit fram till detta? Men för den mera vetgirige finns andra böcker. Getting to Yes är framför allt en praktisk bok med många teoretiska aptitretare inbakade.

Jag antar att den engelska versionen ger mera must i och med att de ord som används i de otaliga exemplen och dialogerna tecknar en bild av det amerikanska samhället som säkerligen till en del går förlorad i översättning (men jag har inte läst den svenska versionen). Ibland är exemplen lite föråldrade och vissa av dem är inte så fungerande i en nordisk kontext, men det ger boken bara en extra krydda, tycker jag.

Till slut en visdom från boken: när du funderar över när det är dags att eventuellt ge upp en förhandling, tänk då på ditt alternativ. Formulera för dig själv vilket ditt bästa alternativ till ett förhandlat resultat är. Om du har ett gott alternativ kan du även låta motparten veta detta. Om du har ett dåligt alternativ håller du det för dig själv.

Habitusretorik: snowboardåkare Kokubo-skandalen

Snowboardare Kokubo korrekt klädd för tävling, men Japan har svårt att smälta hur han såg ut när han anlände till Vancouver.

Jag brukar skratta åt kommunikationskonsulter som ger råd om slipsens färg eller kjolens längd för att kunna vara så övertygande som möjligt. Sådana detaljer spelar ingen större roll om budskapet och helhetsintrycket är rätt.

Men om man avviker för mycket från normen sänder man ett budskap. Detta gjorde japanen Kazuhiro Kokubo när han anlände till Vancouver med kragskjortan hängande på byxorna, som han bar lågt på höften och med slipsen knuten men löst hängande så att den blottade – ve och fasa! – en oknäppt översta knapp.

Samtidigt som det är komiskt att någon tar illa upp av att en grupp som alla vet att normalt klär sig antiauktoritärt följer sin klädkod, har Japan chockats på allvar. Kokubo straffades bl.a. med att han inte fick delta i invigningsceremonierna till olympiaden! Lika bisarrt är att undervisningsminister Kawabata tog upp saken i plenum i Japans riksdag, han sade:

Det är synnerligen beklagligt att han som en representant för Japans landslag klädde sig på ett fullständigt oacceptabelt sätt. Han saknar ett medvetande om att han deltar i de olympiska spelen som en representant för vårt land med allas förväntningar på sina axlar. Detta bör aldrig ske igen. (Källa: CNN. Min övers.)

Utan att säga något eller utan att ens göra något kan man ibland kommunicera en hel del. Det sätt på vilket Japan reagerat säger desto mera om deras samhälle där en myriad av koder styr alla aspekter av livet.

Obamas spökretorik: presidenten söker twittrare

Obama på Twitter. Bilden hämtad från bloggen LEONEL MARJAVAARA – OBAMA, GAGA & JAG.

Sociala medier har gått från nyhet till jargong. Som om allt det strunt som fyller Facebook, Twitter och MySpace verkligen skulle förändra världen. Problemet har knappast varit bristen på möjligher att uttrycka sig utan bristen på något värt att säga … Mycket lättare är det att finna något intressant bland traditionella bloggar (som denna … ). Men jag kan ju ha fel – många tycks inte längre orka läsa så mycket och då är ju särskilt Twitter genialiskt. Pressen har ju t.o.m. gjort nyheter på vissa personers statusuppdateringar på Facebook … (t.ex. den idag aktuelle – avsatte – Mikael Jugner).

När USA:s president ska anställa en ny spökskrivare för sociala media visar detta att hans kansli tror på Twitters m.fl. politiska kraft. Jobbannonsen finns här (klicka). Uppgiften beskrivs så: The Social Networks Manager works closely with the rest of the New Media department to execute grassroots campaigns to advance the President’s agenda for change.

Till de retoriska kvalifikaitonerna hör följande: Strong organizing and campaigning instincts; you can craft messages that move people to act, and you know what actions will achieve the right impact at the right time. (”starka organisations- och kampanjinstinkter; du kan skriva meddelanden som får människor att agera, och du vet vilka handlingar som åstadkommer rätt inverkan vid rätt tidpunkt.”)

SvD skriver att flera bedömare anser att Barack Obamas bruk av sociala medier hjälpte honom att bli vald till presidentposten. Och visst är det klart att man inom politiken tar till vilka medel som helst som kan öka väljarunderstödet, och att synlighet ger styrka. Men är inte tilltron till de sociala medierna just nu ändå något överdriven?

Hur som helst, om jag vore amerikan och tio år yngre skulle uppgiften intressera även mig! Jag gissar på ett sexsiffrigt antal sökanden …