Retorikbloggen

Samhällsdebattören Gunnar Wetterberg lägger i en debattartikel i DN fram tanken om en nordisk förbundsstat. När någon lägger fram en ståndpunkt av detta slag är det vanligt för kommentatorerna att tala om skribentens argument, men det är inte alla gånger alldeles lätt att klargöra dessa. Jag passar på och gör en snabbanalys: vilka argument lägger Wetterberg fram? Detta är som bekant ett av de första stegen i en argumentationsanalys.

Hendes Majestæt Dronningen – av Norden?

Ståndpunkt: De fem nordiska länderna bör bilda ett statsförbund.

Argument 1: MAKT – En nordisk förbundsstat kan ge de nordiska länderna en internationell maktställning.
Stödargument: En nordisk union skulle bli världens tionde största ekonomi.
(Faktastöd: De fem nordiska länderna har drygt 25 miljoner invånare. De nordiska ländernas BNP uppgick 2006 till 1 224 601 miljoner dollar, vilket skulle ha gjort Norden till världens tionde största ekonomi.)
Retorisk summering (ett utmärkt sätt att få läsaren att minnas ett argument!): ”Vart för sig får de nordiska länderna pipa i marginalen, men förbundsstaten Norden skulle ha sin givna plats vid de flesta stora rådslagen.”

Argument 2: NÄRINGSLIV – Alla de nordiska länderna skulle få mer att erbjuda om deras näringsliv förstärktes av grannarna.
Stödargument: Dagens små länder är ofta besvärligt beroende av en eller ett par branscher eller marknader.
(Faktastöd: I dag är det Sverige och bilindustrin som lever farligt, Finland råkade illa ut när Sovjetunionen bröt samman, men så länge varje land ska klara sig på egen hand kan nya problem uppstå. I Finland dominerar Nokia och skogen, Norge har en svag industriell bas.)

Motargument (refutatio): EU ÄR INTE SVARET – Genom harmoniseringen av den ekonomiska lagstiftningen har EU/EES underlättat en nordisk union men knappast minskat behovet av den. Ett sammanhållet Europa ligger antagligen flera generationer bort.

Argument 3: IDENTITET – Ett enat Norden skulle kunna ge ett starkare bidrag till den europeiska utvecklingen, och hävda nordiska värden och intressen på ett mer kraftfullt sätt än i dag.
Stödargument: Som representanter för en av de fem sex starkaste ekonomierna i EU skulle Norden företrädare kunna tala med en helt annan tyngd än i dag. Det borde kunna locka fler nordiska politiker att ägna sig åt EU, med nyckelpositioner i kommissionen och parlamentet inom lättare räckhåll än i dag.

Argument 4: KULTUR – Med 25 miljoner invånare skulle den nordiska kulturen få en starkare bas än nu. Marknaden för nordisk litteratur, scenkonst och musik skulle bli långt större än i dag, men framför allt skulle närmandet mellan länderna ge kulturen mer att ösa ur, och korsbefruktningarna mellan länderna bli fler.

Goda argument! Det är minsann inte ofta som debattörer lägger fram sina argument så organiserat. Visst ser argumentationen ännu klarare ut i min summering ovan – det är också meningen – men argumenten står som sådana klara i texten (vilket inte alls alltid är fallet!). Något alldeles nytt för han visserligen inte fram. Som Jonas skriver: ”EXAKT samma argument som Wetterberg för fram nu, fördes fram då [1941–1943]. Fast dessutom rasbiologiska fördelar, naturligtvis – det låg ju i tiden.”

Trots att texten är föredömligt klar och argumentationen sund, rycker Wetterberg mattan undan för sin trovärdighet när han skriver:

Förbundsstaten skulle ha ett gemensamt statsöverhuvud. Dronning Margrethe II är det självklara valet – symboliken i namnet talar för sig, hon skulle bli den andra unionsdrottningen i alla länderna. Om det är för svårsmält för de andra skulle posten sedan kunna rotera mellan länderna, ungefär som Malaysias sju sultaner turas om att vara sin förbundsstats överhuvud.

Det måste vara något slags vidgat historikerperspektiv som gör att Wetterberg i samma text kan hävda att hans förslag är ”ett fullt realistiskt program” samtidigt som han föreslår monarki som statsform för en modern förbundsstat! Som Svensson skriver:

En man som förelår att en ny nordisk union ska skapas med den danska drottningen som regent kan inte anses vara annat än fnoskig och förvirrad. Inte för att jag har något mot en nordisk union, men i så fall borde vi väl följa Islands och Finlands exempel och göra det hela till en republik.

Wetterberg skriver detta inför Nordiska rådets session i Stockholm 27–29 oktober. Att det nordiska samarbetet gått bakåt de senaste åren är väl känt. Tanken på något nytt och radikalt är kittlande. Wetterberg avslutar i god klassisk retorisk anda genom att vidga perspektiven och ger en liten pathos-slutkläm:

Jag tror att ett enat Norden skulle vara något av det mest framåtsyftande som nordiska politiker skulle kunna sätta på sitt program, långt mer fruktbart än högtidliga jolmigheter om ”ökat nordiskt samarbete”. Förbundsstaten vore en stor och genomgripande institutionell förändring som kan förlösa många ekonomiska, sociala och kulturella framsteg, Öresundsbrons politiska motsvarighet och överbyggnad.