Helsingin Sanomat (www.hs.fi, 21/5 2010) berättar att några brittiska sakkunniga från tankesmedjan Comedian klandrar Helsingfors för en steril miljö.
Staden saknar offentliga, öppna rum, där stadsbor från olika kulturer kan mötas, säger de sakkunniga Charles Landry och Phil Wood från tankesmedjan Comedian.
(Kaupungista puuttuvat julkiset, avoimet tilat, joissa eri kulttuureista tulevat kaupunkilaiset kohtaisivat, sanovat ajatushautomo Comedian asiantuntijat Charles Landry ja Phil Wood.)
Samma iakttagelse har många av oss gjort genom åren, men beslutsfattarna tycks inte anse saken värd att beakta. Nu när det är sommar finns det visserligen gott om offentliga rum, men ändå inte särskilt många sådana som verkligen skulle befordra möten mellan människor, för att inte tala om möten mellan människor från olika kulturer. Sandstranden är t.ex. inte ett sådant rum.
Ett av skälen till att Aten och Grekland blev centrum för retoriken är förekomsten av sådana offentliga rum som stödde ett meningsutbyte utöver diverse gränser som bildas av de dagliga rutinerna som ofta låser in oss i en på olika sätt begränsad krets. Visserligen gällde detta i antiken främst de fria männen, men i varje fall.
Det finns mycket att lära sig av Atens agora även om den inte som sådan passar i dagens kultur eller i det nordiska klimatet (bilden från http://plato-dialogues.org).
Helsingfors har kallats Nordens Aten och Hellas. Kanske Senatstorget med omgivning ger visst skäl för hedern, men retoriskt stämmer detta inte alls. Vart kunde jag gå för att debattera lokalpolitiken? Salutorget har inga fria sittplatser, den annars bra belägna lilla Brunnsgården brukar vara uthyrd, Esplanadparkens bänkar är placerade så att man inte kan diskutera med dem som sitter mitt emot, Senatstorget har nästan inga andra sittplatser än domkyrkans trappor, o.s.v. De enda verkligt sociala sittplatserna finns på de avgiftsbelagda terasserna och dessa kvalificerar inte som fria rum (visst använder jag ju i praktiken just dessa, men det borde finnas alternativ).
Vi behöver rum som underlättar ett möte mellan mänskor som vanligtvis inte möts. Vi behöver också rum som underlättar fria diskussioner om gemensamma samhällsangelägenheter. Innehållsproducenter finns nog: vi har ett visst utbud av föredrag och s.k. diskussionstillfällen (skriver s.k. därför att en verklig diskussion ofta uteblir p.g.a. dåliga insikter i hur man skapar en sådan), och deltagare finns också, men dessa tillfällen hålls oftast i rum som är stämplade, inte fria. Det behövs alltså rent fysiskt platser som är tillgängliga och lämpliga för fria möten. I sådana kunde man få uppleva retorik av ett nytt slag, inte bara det man förväntar sig (och helt väntat får) när man stiger in t.ex. i riksdagens annex för en sfp-ledd diskussion om något aktuellt tema.
