Schweiz Folkparti gladde sig åt förbudet. Foto: Reuters, Ruben Sprich, 2009.
Schweizarna har valt att förbjuda minareter. ”Regeringen är chockad efter söndagens folkomröstning, och befarar ilskna reaktioner från muslimska länder samt ökad islamofobi i Schweiz”, skriver SvD.
Här har vi ett ypperligt exempel på en situation som ger upphov till pro et contra-argumentation. Utgången känner vi redan till: över 57 % röstade för lagförslaget och knappt 43 % mot, men utgången var ingalunda given och den föregående debatten hård och livlig.
Å ena sidan är frågan enkel: antingen tillåter man minareter vid moskéer eller så tillåter man dem inte. Problemet är alltså å ena sidan ytterst konkret. Frågan blir emellertid ytterligt komplicerad dels p.g.a. de konsekvenser som ett förbud kan få (ökad islamofobi, protester, polarisering mellan religiösa grupper, Schweitz rykte, utrikeshandel med muslimska länder m.m.) och dels p.g.a. frågor om religionsfrihet, tolerans, invandrargruppers integrering i samhället m.m.
Ja-sidans argument är i korthet följande:
– Vi är mycket nöjda. Muslimerna får gärna komma hit, men bör anpassa sig efter våra regler och normer, sade den ledande SVP-politikern Oskar Freysinger på söndagen.
I all sin populistiska enkelhet är det ett väl valt retoriskt argument. Vi var här först, de får ta seden dit de kommer. Samtidigt är detta ett sådant argument som blir mindre övertygande ju närmare man ser på det. Jag ser åtminstone följande problem:
- argumentet bygger på en vi/de-polarisering, vilket i allmänhet är föga konstruktivt och går emot dagens värderingar,
- argumentet beaktar inte varför muslimerna kommer till Schweitz – är det för att de vill lämna sitt hemland? eller är det av nödtvång? – om de väljer Schweitz av full fri vilja som ett av många tillgängliga alternativ fungerar argumentet bättre, men om det handlar om det enda alternativet måste man fråga om det är rätt att begränsa deras kultur,
- argumentet utgår ifrån att ”vår” kultur är inkompatibel med ”deras”.
Om jag bodde i Schweiz skulle min främsta fråga i praktiken antagligen ha utgått från den sistnämnda punkten: i vilken mån är den form av islam som etablerat sig i Schweiz kompatibel med de värderingar som man önskar föra fram i samhället över lag? Om det vore fråga om en fundamentalistisk och intolerant falang skulle saken vara klar. Förutsatt naturligtvis att även alla andra motsvarande religiösa och ideologiska grupperingar skulle påläggas liknande begränsningar.
Men nu var det väl inte frågan om detta, utan om s.k. fredlig islam (d.v.s. den normala fåran). Det är också värt att påpeka att islam inte är en missionerande religion, till skillnad från t.ex. kristendomen, så någon risk för masskonvertering bland schweizarna föreligger inte.
Men man kan också ta sig an frågan rent praktiskt: vad vill vi se och höra i stadsbilden? För egen del skulle jag gärna förbjuda t.ex. restauranger att köra ut sin barmusik genom högtalare riktade mot gatan. Och det är klart att då skulle minaretutrop falla i samma kategori. Emellertid har det inte varit tal om att godkänna nattliga minaretutrop i Schweiz (som redan har flera minareter). Eller i rättvisans namn borde man väl jämföra med kyrkklockorna, vars gudstjänstklämtningar i religionsfrihetens namn antagligen borde förbjudas. De bygger ju på tanken att alla kallas samman till gudstjänst, vilket var fallet i enhetssamhället fram till första världskriget (ungefär).
Kanske någon bland Retorikbloggens läsare kan erbjuda goda argument för eller emot? Frågan visade sig vara mera komplicerad än jag först tänkte mig. I Finland har den ju inte varit aktuell: vi strider ännu om huruvida moskéer över huvud taget får byggas eller inte (vilket är bakvänt med tanke på att mormontempel, scienteologikyrkor o.s.v. nog godkänns).
Mera om folkpartiets argument finns här, på swissinfo.
