Retorikbloggen

Aamulehti tyckte att man på valborgsmässoafton skulle gå omkring med masker med kända finländare, t.ex. Paavo Väyrynen.

Ingen finsk efterkrigstida politiker har väl under en så lång tid väckt så starka känslor som minister dr Paavo Väyrynen. Men även då motviljan är stark är riktiga argument att föredra framom känsloutbrott, åtminstone om man själv är politiker. Men, nej, riksdagsledamot Pertti Salovaara jämförde i gårdagens kvällstidning Väyrynen med cancer (jag har ingen direkt hänvisning till tidningen, endast till en kolumn i Radio Nova).

Argumentum ad hominem innebär att man i stället för sakargument använder ett argument som gäller personen (på ett sätt som inte är relevant i sakfrågan). Denna typ av argument kan vara av många olika slag. En indelning (enl. pragmadialektiken) är följande:

1. Indirekt ad hominem
I den indirekta varianten skapar man tvivel om motpartens motiv och syften.

2. Direkt ad hominem
I den direkta varianten angriper man motpartens karaktär, intelligens, kompetens o.d.

3. ”Du också”-ad hominem
I tu quoque (lat. ”du också”)-varianten försöker man påvisa en motsättning i motpartens egen argumentering eller mellan denna och hans handlande.

Ledamot Salovaaras argument var ett ovanligt grovt direkt argument: Väyrynen är lika välkommen som cancer, och lika svår att bli av med (något sådant torde han ha avsett). Eftersom sakfrågan gällde Väyrynens lämplighet för ordförandeposten i Centern (och kanske även som politiker över lag), har de känslor som Salovaara känner inför Väyrynen ingen relevans. Däremot kunde man i detta fall kanske åstadkomma ett halvordentligt argument om man kunde visa att en stor del av partiets medlemmar känner obehag inför Väyrynen (vilket man knappast kan), men också detta vore för sent nu när han representerar partiet som utrikeshandelsminister!