När jag häromveckan under en föreläsning nämnde Tobleroneaffären kände jag att jag talade om gångna tider. Aldrig hade jag trott att denna femton år gamla händelse åter skulle vara på allas läppar.
Tobleroneaffären handlade ju om en serie ekonomiska avslöjanden 1995 om vice statsminister Mona Sahlin, som bl.a. hade köpt Toblerone-choklad på regeringens kort. Så småningom kom en rad av Sahlins personliga ekonomiska bekymmer att synas offentligt i massmedia. Affären ledde till att Sahlin lämnade regeringen!
Alla retoriklärare känner till affären som bl.a. har analyserats av Maria Karlberg i den förträffliga lilla retorikboken Heder och påverkan (Natur och kultur, 1998 – tack CRW för att du i tiderna tipsade mig om denna!).
Nåväl, nu har då kommunminister anno 2010, Mats Odell (KD) fällt en elak kommentar om de rödgrönas förslag om 12 miljarder SEK mer till kommuner och landsting de kommande två åren (källa: SvD):
– Det är ren Tobleronepolitik. Man tar på kortet och skickar fakturan till svenska folket.
Vi talar ofta om laddade ord, men här har vi något mycket mera. ’Tobleroneaffären’ väcker till liv en hel del negativa associationer i förhållande till politiker i allmänhet, men till Mona Sahlin i synnerhet. På köpet kommer minnen av hela härvan och hur den i veckor ältades i pressen. Och, ja, så minns vi också hur det gick för Sahlin den gången, hennes avgång, hennes gråtfulla uppträdande o.s.v. SvD återger en mediarådgivares omdöme:
… uttalandet är ”ett genomtänkt övertramp”, ett sätt att koppla ihop Socialdemokraterna med överbudspolitik och till en partiledare utan förtroende.
Otrevligt, oschyst, men slående! Jag brukar ofta råda talare att göra motsatsen: att associera sitt budskap med positivt laddade ord som väcker associationer som förstärker budskapet i en positiv riktning. Men, visst, när det gäller smutskastning gör man tvärtom.
