DN tar 20/8 under rubriken ”Jämställdhet” upp en artikel i Forbes 19/8 om de 100 mäktigaste kvinnorna i världen.
Den mäktigaste kvinnan i världen är Angela Merkel, förbundskansler i Tyskland. Inte en enda svenska återfinns på topp hundra-listan. Finlands president Tarja Halonen kommer på plats 67. Hon och Islands statsminister Johanna Sigurdardottir är de enda kvinnor i Norden som platsar på listan. Andra som förtjänat en plats är USA:s utrikesminister Hillary Clinton (36), tv-personligheten Oprah Winfrey (41), drottning Elizabeth II (42) och Sonia Sotomayor (54), ledamot i USA:s högsta domstol. Tidningen har tittat på storleken på organisationen eller landet kvinnorna driver, och hur mycket utrymme de får i pressen.
Förbundskansler Angela Merkel kan har skäl att brösta sig över sin framgång i en mansdominerad värld.
Det är något med nyheter av detta slag som klingar illa. Jag menar, om vi verkligen är ute efter jämställdhet, varför då slå stora rubriker om världens mäktigaste kvinnor? Borde det inte vara världens mäktigaste personer? Inte för att det heller är en fruktbar synvinkel … Hur mäter man makt? Hurudan makt är värd vår uppriktiga uppskattning? Vad säger en lista på de mäktigaste kvinnorna om jämställdhet?
Särskilt följande stycke i DN:s (Forbes) rapportering skorrar illa:
Några av dem som finns med på listan är gifta med mäktiga män, däribland USA:s första dam Michelle Obama (på plats 40), och Microsoftgrundaren Bill Gates fru Melinda Gates (34). Den senare är styrelseodförande för makarna Gates välgörenhetsorganisation Bill & Melinda Gates Foundation.
Dessa kvinnor har ju kommit in på listan i och med de uppgifter de har och inte därför att de är ”gifta med mäktiga män”. Å andra sidan har de kanske fått sina uppgifter just därför att de är gifta med mäktiga män … men vilken mening är det då med hela listan? Inte tecknar den då självständiga framgångsrika kvinnor. Att komma upp sig genom giftermål är ju nästan motsatsen!
Under mina retorikkurser har jag avsiktligt utelämnat temat manlig och kvinnlig kommunikation. Dels tycker jag att det förstärker stereotyper, dels ger det en ensidig förståelse av könsskillnader i kommunikation. Det är ingalunda fråga om två poler utan om ett brett spektrum både inom gruppen män och inom gruppen kvinnor. Och en hel del likheter grupperna emellan.
Ligger det en tanke bakom nyheter av detta slag om att man bör förvånas över hur många mäktiga kvinnor det finns i världen? Och att dessa maktutövare är just kvinnor? Då undrar jag om de som gör denna statistik lever i en värld där det är ovanligt att kvinnor kan nå framgång (så som framgång här mycket snävt definieras). För oss som är uppvuxna med jämställdhet som en självklar norm känns detta på något vis gammalmodigt och antiproduktivt.
