La Stampa skriver att Gandini lyckats göra en dokumentär som inte är politisk, inte kommer med pekpinnar, men som bara visar verkligheten: “Här finns inga intervjuer med experter eller sociologer, bara arkivbilder som talar för sig själva, de gör det hela uppenbart”.

Om det där att tala som vanliga “grabbar” – just det handlade det till en del om i fallet Kiesi (dagens inlägg på Retorikbloggen): han sade åt reportern sådant som han sagt otaliga gånger i ett helt annat sällskap – utan att inse att hans visdomar inte fungerar lika bra i en kontext annan än en bastu med öl och ett gäng äldre bilförsäljare …

Men även om det är så att Berlusconis sätt är genomtänkt och strategiskt så återstår problemet att han gång på gång säger sådant som ger honom ovänner runtom i Europa. Men kanske Italien för honom är en sådan stormakt att han inte behöver bry sig om detta, eller så tänker han bara på sig och sitt.

En detalj som man inte bor missa ar att B. kan tala som “vanligt folk” (“med bonder pa bonders satt”), och att andra politiska hogdjur inte tal detta. Exempel: B. har for europeiska ledare foreslagit samtalsamnen som “fotboll och kvinnor”, d.v.s. just det som vanliga “grabbar” talar om pa barer och caféer. Detta ar inte dumhet eller tolpaktighet utan en utstuderad “folklighet”. Darfor kan vanliga “grabbar” se B. som “vaar man” – och rostar pa honom.

Detta bara som randanmarkningar utan att i ovrigt ta stallning till B. som politiker eller manniska.

Antagligen har han en hel del goda ledaregenskaper och i och för sig är det fräscht med en högt uppsatt politiker som inte är grå och tjänstemannaaktig – det finska idealet …

Men oberoende av hans färggrannhet så skulle han inte platsa i ledningen för ett nordiskt land redan p.g.a. att han styr en stor bit av landets massmedia. Det om något är ett trovärdighetsproblem. Jämförelsen i Finland vore Aatos Erkko som statsminister och i Sverige Bonnier …