En av Europas besynnerligaste källor för retorik är Italiens statsminister Silvio Berlusconi. Här handlar det visserligen om mycket mera än retorik, men redan bara kommunikationsaspekten av hans verksamhet kunde fylla många bloggar. Det mesta föregår emellertid på italienska och endast en del når den internationella pressen. Bra så! – världen tål nog bara små doser av Berlusconi åt gången.
Italiens statsminister Silvio Berlusconi.
Nu senast hotar Berlusconi med att stämma internationell press för svartmålning. BBC berättar 28/8 2009 att Berlusconi inte kan godkänna att hans privatliv blivit offer för löjeväckande journalism. Stackarn! Sista droppen var för honom skriverier om tonårsmodeller och betalda eskorter. Ett exempel som nämnts är att Berlusconi hade erbjudit en av sina escorter en plats i EU-parlamentet! BBC skriver:
The escort at the centre of a sex scandal involving Silvio Berlusconi has said the Italian prime minister offered her a seat in the European Parliament.
Patrizia D’Addario told the BBC the plan was abandoned by his party, People of Freedom, after his wife complained.
He also did not pay her to sleep with him, but instead promised to resolve an issue over a building permit, she said. [– – –]
Mr Berlusconi has not denied that Ms D’Addario attended a party at the Palazzo Grazioli, but insists he did not pay for sex.
Källa: BBC 31/7 2009.
Dess värre för Berlusconi är skriverierna i det stora hela korrekta. Patrizia D’Addario har spelat in samtalen, El Pais har publicerat fotografier av nakna gäster på Berlusconis villa i Sardinien o.s.v.
Intressant nog inser Berlusconi att han utgående från sitt politiska engagemang och sin offentliga profil bör tåla hård kritik i media, men, menar han, har det nu gått för långt då hans privatliv blivit föremål för en ”outhärdlig kampanj”. I italiensk massmedia har skandalerna fått mindre utrymme eftersom Berlusconi både direkt och indirekt styr massmedia i Italien.
Om han bara kunde styra sin egen tunga! I november 2008 uttryckte han sig under en presskonferens i Moskva om USA:s nyvalda president och sade att Barack Obama är ”ung, stilig och även solbränd”. När detta fort väckte protester runt om i världen försvarade sig så här: ”en stor komplimang … Om de lider av brist på humor är det deras problem”. Han förklarade att hans kommentar var avsedd att vara ”gullig” (eng. ”cute”) och förargade sig över dem som var av annan åsikt och kallade dem ”imbeciller, som det finns alltför många av”. (Källa: Los Angeles Times 7/11 2008 – via bloggen: Rhetoric of Rome.)
I Sverige hade detta avslutat hans karriär. Eller närmare bestämt hade karriären avslutats redan långt tidigare, senast 2004. När jag sovrar i arkiven finner jag en artikel från Reuters från 11/1 2004 där en riksdagsledemot i Italien går ut emot Berlusconis retorik. Notera hur Fini nästan i samma andetag lyckas både berömma och omyndigförklara Berlusconi – han är ”oersättlig” trots att hans åsikter kan ”sakna faktagrund”!
Italian deputy Prime Minister Gianfranco Fini has made a rare attack on Prime Minister Silvio Berlusconi, accusing him of putting off voters with his extreme and baseless remarks.
Mr Fini, suave leader of the coalition National Alliance (AN) party, said on Saturday it could be time for a Cabinet reshuffle, but added that despite Mr Berlusconi’s flaws he was still the ”natural and irreplaceable” leader of the ruling coalition.
Images of a grinning Mr Berlusconi comparing a German member of the European Parliament to a Nazi concentration camp guard were seen round the world last year, with Mr Fini seated to his right cradling his head in his hands.
The media mogul-premier then drew gasps of shock in November when he defended Russia’s human rights record in Chechnya.
”[Moderate electors] do not welcome some of his opinions, which are as extreme in rhetoric as they are baseless in fact, in the face of which, dissent is sometimes necessary,” Mr Fini told a conference of his post-Fascist National Alliance party.
För en nordbo känns den sydeuropeiska diskussionsmentaliteten i bästa fall färgrann, intensiv och frigjord. Men när detta blandas samman med maktbegär, okunskap och egoism blir soppan för tjock. I långdanserna med Berlusconi handlar det om beskyllningar och motbeskyllningar, insinuationer och vilifikationer. De argument som används är grova personangrepp och hot om repressalier varvade med löften om gentjänster av alla slag. I Rom är sådant i och för sig inget nytt – särskilt inte om vi går två millennier tillbaka – men sättet att styra borde ha utvecklats sedan dess …
I allmänhet vill vi som arbetar med tal och texter av retorisk natur gärna tro att språkbrukarna är ute efter att upprätthålla ens några allmänna konventioner för förnuftigt meningsutbyte. Berlusconi kan inte analyseras på detta sätt. Han kläcker ur sig i stort sett vad som helst och förlitar sig helt på sitt maktmaskineri, sin förmenta charm och någon egenskap hos italienarna som gör det möjligt för en sådan person att gång på gång bli omvald.
Trots att Italiensk tv har censurerat trailern till filmen Videocracy, kommer det inte att hindra folket från att se filmen när den inom kort når landet. Med tanke på uppmärksamheten filmen har fått gissar jag på att några kopior också når Norden. Fast vi känner ju redan till sanningen om Berlusconi.
Jag gillar skarpt att det finns clowner som Berlusconi. Alltid roligt att skratta åt hans oneliners, förutsatt att man inte själv är italienare alltså.
Visst visst, men när man tänker på att han leder ett land _på riktigt_ blir det tragikomiskt!
Antagligen har han en hel del goda ledaregenskaper och i och för sig är det fräscht med en högt uppsatt politiker som inte är grå och tjänstemannaaktig – det finska idealet …
Men oberoende av hans färggrannhet så skulle han inte platsa i ledningen för ett nordiskt land redan p.g.a. att han styr en stor bit av landets massmedia. Det om något är ett trovärdighetsproblem. Jämförelsen i Finland vore Aatos Erkko som statsminister och i Sverige Bonnier …
Jag tog del av en italiensk analys som gar ut pa att Berlusconi i det offentliga rummet beter sig som om han vore hemma i sitt eget hus. Och det ar val just det som ar poangen: Det offentliga rummet ar HANS. Det ar det implicita budskapet.
En detalj som man inte bor missa ar att B. kan tala som “vanligt folk” (“med bonder pa bonders satt”), och att andra politiska hogdjur inte tal detta. Exempel: B. har for europeiska ledare foreslagit samtalsamnen som “fotboll och kvinnor”, d.v.s. just det som vanliga “grabbar” talar om pa barer och caféer. Detta ar inte dumhet eller tolpaktighet utan en utstuderad “folklighet”. Darfor kan vanliga “grabbar” se B. som “vaar man” – och rostar pa honom.
Detta bara som randanmarkningar utan att i ovrigt ta stallning till B. som politiker eller manniska.
Mycket intressant, Sven-Olav! Avsaknaden av skander antyder att du förmedlar oss detta från den eviga staden, Berlusconis epicentrum. När det gäller kommunikation är det självfallet nödvändigt att känna till så mycket som möjligt av kulturen i kontexten i fråga och jag inser att jag inte kan greppa hur Berlusconi-fenomenet fungerar i Italien.
Om det där att tala som vanliga “grabbar” – just det handlade det till en del om i fallet Kiesi (dagens inlägg på Retorikbloggen): han sade åt reportern sådant som han sagt otaliga gånger i ett helt annat sällskap – utan att inse att hans visdomar inte fungerar lika bra i en kontext annan än en bastu med öl och ett gäng äldre bilförsäljare …
Men även om det är så att Berlusconis sätt är genomtänkt och strategiskt så återstår problemet att han gång på gång säger sådant som ger honom ovänner runtom i Europa. Men kanske Italien för honom är en sådan stormakt att han inte behöver bry sig om detta, eller så tänker han bara på sig och sitt.
Nu har så kritikerna sett och reagerat på Videocracy. SvD skriver idag: “Videocracy” hyllad i Italien: