Workshop on Rhetoric of Innovation in Contemporary Society (Univ. Helsinki, Feb. 8–9, 2010)
Bob Jessop (CPERC, Univ. Lancaster) talade över temat: The Cultural Political Economy of Policy Rhetorics, Implementation and Policy Failure.
Jessop talade lite om ”den kulturella vändningen” (som inkluderar olika slags vändningar som det talats om fr.o.m. 50-talet, t.ex. den språkliga, den retoriska, den narrativa) inom vilken hans ”Lancaster School” av kulturell politisk ekonomi faller.
En grundläggande iakttagelse är att vi har en fortgående variation i meningsskapande diskussion (dock särskilt intensivt under krisperioder). Vissa av dessa diskussioner utväljs och en del av dem bevaras (variation – selection – retention).
Jessops poäng var att när vi talar om ekonomin, talar vi alltid om en viss vald del av ekonomin. Han menar att eftersom ekonomin (alltså brett förstått, t.ex. Finlands ekonomi eller EU:s ekonomi) är för omfattande för att kunna fatta leder detta till att vissa aspekter utväljs och att man sedan baserar sina uppfattningar om ekonomin som helhet utgående från detta ”sampel”. Följaktligen kan det finnas många olika beskrivningar av samma ekonomi beroende på vilket underlag man använder för att beskriva den. Underlaget ser olika ut under olika tider, t.ex. under kriser lyfts vissa aspekter fram, under goda tider andra. Vissa aspekter utväljs och får institutionell uppbackning. (En av Jessops slutsatser: ”The more fields a new economic imaginary can address, the more resonant and influential it will be.”)
Jessop presenterade sedan sin teori så snabbt att jag inte hängde med (typiskt under konferenser!), men jag såg mycket vimla förbi på vita duken som verkade både intressant och högkvalitativt. För Retorikbloggen leder det förra stycket mig att tänka på en analogi till debatter om vad som helst: Parterna närmar sig en fråga utgående från den kunskap, de värderingar och de mål de bär med sig. Många missförstånd och onödigt stridiga debatter har berott mera på oförmågan att se den andra partens bakgrund än på en de facto meningsåtskillnad i själva kärnfrågan.
Och här alltså omvänt: om man vill producera en ekonomisk modell – eller en modell av vad som helst – är det en fördel om man kan beakta alla de aspekter som är relevanta för de berörda parterna. Och detta gäller lika mycket om man vill greppa en debatt.
Sedan är det klart att man av retoriska skäl ibland uttryckligen vill förenkla situationen i en viss riktning (men presentera detta som om förenklingen skulle vara balanserad). Om man drar detta för långt minskar trovärdigheten. En vanlig fallasi handlar om detta: den falska dikotomins fallasi. Då lägger man fram en situation som en motsättning mellan två alternativ trots att alternativen kanske är flera eller trots att det kanske handlar om alternativ som inte står i motsättning med varandra.
