Retorikbloggen

Förra veckan bevakade svenska medier aktivt Pride-veckan i Stockholm – ett evenemang som i Sverige fått helt andra proportioner än i Finland. Veckans tema var  heteronormativitet och temat väckte diskussion (här finns lite information och en länk till en kort reklamfilm om temat – tack AS för tipset!). Jag fann inga lämpliga insändare förra veckan utan plockar i stället en från min urklippshög för argumentation.

Debattsidan Hbl 28/5 2009
Vem surfar på trenden?

Adoptionsrätt Homosexuellas rätt att adoptera barn fick endast 55 procent av rösterna på partidagen (108 mot 83). Det visar att SFP är klart oenigt i frågan. Man borde således inte officiellt stämpla partiet åt det ena eller det andra hållet.

I åratal har förespråkarna av homosexuella och ärenden däromkring varit mycket mera högljudda och synliga än den stora skaran, som tror på att äktenskapet mellan en man och en kvinna och den så uppkomna familjen är den rätta platsen för kärleken och sammanhållningen, och hör till grundpelarna i vårt västerländska samhälle.

Om man skulle intervjua varje person i Svenskfinland eller i SFP, så är jag övertygad om att en stora majoriteten inte skulle ha röstat med ”vinnarna” på partidagen. Men det har blivit trendigt att vara tolerant. Ordet ”tolerant” låter ju väldigt positivt, men är samtidigt ett problematiskt ord, som kan innefatta även acceptera de av fel saker. Skall vi tolerera allt? Även inte önskvärda saker?

Vi får vara försiktiga med att vara ytliga. Konsekvenserna bör i viktiga beslut noga övervägas. Fel är fel fast alla skulle göra fel och rätt är rätt fast ingen skulle göra rätt.

Marita Backman, Esbo

Debattinsändare inbjuder i bästa fall till diskussion. Här finns ingen sådan inbjudan – positionerna tycks låsta – men jag tar mig ändå friheten att säga något om argumentationen. Här har vi ju ett tema som på nytt och på nytt leder till en hel del argumentation och retorik.

Om det första stycket: det finns knappast något skäl att ”stämpla partiet åt det ena eller det handra hållet”. Ett beslut fattat i demokratisk ordning på partistämman uttrycker partiets hållning. Sådana är spelreglerna i en demokrati.

Om det andra stycket – och nu kommer vi in på temat heteronormativitet:

• Är det inte en aning bakvänt att säga att ”förespråkarna av homosexuella och ärenden däromkring varit mycket mera högljudda och synliga än den stora skaran”? Är det inte den stora skaran som är den mest synliga i och med att den representerar allmän praxis? Argument ska helst vara trovärdiga, acceptabla.
• Det är ganska intressant att MB försöker avgränsa området för kärlek. Jag har för mig att t.ex. skälet till att homosexualitet tidigare var förbjudet inte har något med kärlek att göra.
• Att tala om ”grundpelarna i vårt västerländska samhälle” låter gediget men borde förklaras tydligare för att gälla som argument. I olika tider har olika saker uppfattats som samhällets grundpelare. Före reformationen var den katolska kyrkan en sådan grundpelare i Sverige-Finland, för att nämna ett exempel på något som för för de flesta idag inte längre känns riktigt.
• Det större problemet med denna fras är dock att det inte finns några skäl att anta att just den heteronormativa familjen är en grundpelare i samhället, d.v.s. att samhället skulle rasa om denna norm luckrades upp. Det är ju trots allt fråga om en liten minoritet! Här behövs mera stöd (t.ex. exempel eller fakta) när man använder ett sådant argument. Förstås, om goda argument saknas får man nöja sig med åsikter.

Om det tredje stycket:

• Det är inte mycket vunnet med att ifrågasätta de demokratiskt valdas uppfattning av väljarnas åsikter.
• Den retoriska frågan om vi skall tolerera allt kan bäst beskrivas som en hyperbol blandad med fallasin halmgubben. Ingen har påstått att vi skall tolerera allt (fallasin halmgubben innebär att man argumenterar emot en ståndpunkt som är en överdrift eller snedvridning av motståndarens faktiska ståndpunkt).
• Skribenten tycks också blind för att det inte är entydigt vad som är ”önskvärda saker” och vad som inte är det. De som understött en inkluderande lagstiftning kan knappast beskyllas för att ha varit ytliga eller för att inte noga ha övervägt konsekvenserna. Syftet är ett bättre samhälle där alla har lika rättigheter oberoende av kön, religion, sexuell läggning och motsvarande – detta har säkerligen noga övervägts.

Om denna snabbanalys verkar brutal så är det dess värre så att insändare i sådana frågor som upprör ofta uppvisar många brister i argumentationen. Det tycks mera handla om att folk vill visa vad de står för än att de verkligen skulle försöka övertyga andra. Och då är ändå denna insändare en som uppvisar ett som jag uppfattar som uppriktigt försök att vara saklig. Och ändå blir det mera markering än argumentering.

När man går in för ett deliberativt tal (eller en dito insändare) är syftet att övertyga åhörarna att fatta ett beslut i en förestående fråga. I vågskålen ligger det nyttiga respektive det skadliga. Vad är mest ändamålsenligt för samhället? Om man verkligen vill övertyga någon krävs väl genomtänkta argument och inte bara åsikter och diffusa varningar som i denna insändare.