Kaarina Hazard i rollen som frigiven fånge i den pietismkyrklighetsromantiserande melodramen Postia pappi Jaakobille.
Idag ber Kaarina Hazard om ursäkt för sina ord om Tony Halme (som jag skrev om förra veckan). Hon gör det på samma kolumnplats i Ilta-lehti. Ursäkten är mycket kort, en mening:
Allra först ber jag om ursäkt för alla sådana, som min kolumn, som publicerades förra veckan, har sårat. (min övers.)
Ihan tähän kärkeen pyydän anteeksi kaikilta sellaisilta, joita viime viikolla julkaistu kolumnini loukkasi.
Sedan använder hon en vanlig strategi: resten av kolumnen breddar frågan och ger intrycket att hon tryckte på en känslig nerv, att den uppståndelse som hennes kolumn orsakade egentligen inte var hennes fel. Dels handlar det nämligen om ”en större känsla av att vara bedragen” som Halmes anhängare känner. Det ”förenades ett slags hopp och uppror i Tony Halmes skepnad, och det hoppet tycks nu inte ha någon fästpunkt”, skriver hon. Dels handlar det samtidigt om ett svårdefinierat ”kroppslöst hat” som uppstår i och med anonym webbkommunikation, menar Hazard.
På detta sätt är det Hazard som blir offret, ”punikkihuora” (kommunisthoran), som hon själv säger. Indirekt säger hon: ”Jag ber om ursäkt, men egentligen är det jag som är offret.” Att vända på saken fungerar ibland.
Men kanske inte denna gång. Vad gäller det första kan man även formulera det så att de som stödde Halme är upprörda över att hans minne besudlas på det ironiska sätt som Hazard gjorde i sin förra kolumn. Inte behöver det handla om något hopp utan fästpunkt! Vad gäller det andra så vet väl alla att anonyma webbforum kan haussa upp den minsta sak till oproportionerliga vredesutbrott, men inte handlade denna fråga om detta, folk var ju arga av en orsak: Hazard gjorde sig lustig på deras hjältes bekostnad.
Snarare är detta jämförbart med den uppståndelse som går på medierunda varje gång som någon säger något kätterskt om marskalk Mannerheim. Inte behöver man då tolka vreden som så att t.ex. krigsveteranerna m.fl. inte har någon ”fästpunkt” för det hopp som Mannerheim stod för! Nej, det handlar helt enkelt om ett naturligt försvar av hjälten.
När detta är sagt så kan man ju tänka på att det som skrivs i gula pressen i utgångspunkten ligger i en kategori för sig. Det hör till stilen i kolumnerna i Ilta-lehti och Ilta-Sanomat att tillspetsa och provocera. Balanserade analyser läser man på annat håll.
