Och så också ett inlägg på svenska från den finska argumentationsforskningskonferensen (fi.Suomalainen argumentaation tutkimus -konferenssi).
Marja-Liisa Kakkuri-Knuuttilas (framme till höger) föreläsning om ethos i forskningsargumentation. Framme till vänster Olli Koistinen, professor för konferensens värdinstitution, filosofiska vid Turun Yliopsto.
En av finlands mest kända universitetslärare i argumentation, prof. Marja-Liisa Kakkuri Knuuttila var en självskriven keynote-talare under konferensen. Hon har blivit känd som redaktör för den mest använda akademiska läroboken i argumentation på finska, Argumentti ja kritiikki.
Hennes föredrag hade rubriken: Förtroende, retorik och rationalitet i forskning (övers. fr. fi.) och hennes tes var att retoriken har en nödvändig plats också inom forskning. Hon gav ett intressant – och övertygande – argument för denna tes.
I argumentation har vi ju att göra med helheter som består av argument som stöder en ståndpunkt. Praktiskt sett kan argumentation t.ex. fungera så att man med hjälp av argument som motparten redan accepterar lyckas övertyga om en slutsats, som motparten tidigare inte accepterade. I Platons dialoger är detta ett till ytterlighet vanligt argumentationssätt för Sokrates: genom att klargöra vad motparten accepterar eller inte accepterar leder han honom (eller snärjer honom) till en viss logisk slutsats utgående från de tidigare leden i diskussionen.
Premisserna är normalt antingen allmänt kända (fakta) eller åtminstone sådana som är mera accepterade än den slutsats som man vill nå fram till. Genom att binda premisserna till en slutsats (t.ex. genom deduktion) åstadkommer man ett stöd för sin ståndpunkt.
För en forskare stämmer detta: premisserna (forskningsobservationerna, data) är inledningsvis mera trovärdiga/acceptabla än den slutsats som de leder till. Men för publiken/allmänheten är det inte så: de har ju inte tagit del av forskningsobservationerna/data och för dem fungerar dessa då inte som ett argument för forskningens slutsats. Ändå är det enda sättet inom empirisk forskning att hänvisa till observationer.
Kakkuri-Knuuttilas intressanta poäng är att publiken följaktligen måste acceptera forskarens trovärdighet och lita på att denna har gjort de påstådda observationerna och att han eller hon har rapporterat dem på rätt sätt.
Inom empirisk forskning bygger man med andra ord i praktiken dels på observationer som forskaren har gjort och dels på forskarens trovärdighet, ethos.
Det som för mig blev lite oklart var antagandet att forskarens observationer inte skulle finnas tillgängliga för andra än för forskaren. Jag har alltid tänkt mig att forskningsdata i princip måste finnas tillgängliga för dem som frågar efter dem, men kanske det inte är så (och då ska vi ju inte nämna Tammerforshusets förre chef Calle Öhman som stödde tesen i sin Strindberg-dissertation med källor som aldrig existerat – eller, nej, han hade ju dem i en låda på vinden och kunde bara inte hitta dem …). Det lilla empiriska som jag har gjort är i varje fall dokumenterat så att jag vid behov kan visa upp allt det material som lett till resultaten. Men det är klart att om vi talar om artiklar i vetenskapliga tidskrifter så är finns där inget utrymme för att bifoga hundratals sidor med data, utan man är tvungen att i stora drag redogöra för sina observationer.
Intressant fråga, det här med forskningsdata och hur läsaren bara måste lita på att forskaren har observerat det han/hon säger sig ha observerat. Så är det. Man brukar väl hålla sina data för sig själv. Jag känner t.o.m. till fall där en forskare brottsanmält en annan för påstådd stöld av data!
Men jag har förstått att granskarna på tidskrifter kan be att få se ens data, och det måste man väl gå med på… om man vill få artikeln godkänd.
Ja, Annika, det är tydligen ett svårt tema. Många vill säkert hålla sina data för sig själv även efter att man publicerat något eftersom dessa data kan generera flera publikationer i framtiden.
På något sätt känns det lite osäkert att det i praktiken kan hända att forskningsresultat publiceras utan att någon annan än forskaren själv sett de data som resultaten baserar sig på. Jag undrar hur många tidsskrifter som verkligen ber om att få ta del av alla data och sedan sänder de till de sakkunniga …
Å andra sidan vill ju en forskare inte riskera sin framtid genom att ge ut något som inte stämmer. När det gäller examensavhandlingar är läget bevisligen ibland ett annat, men för postdoc-forskare finns inget att vinna på med att ge ut ohållbar forskning! (Skulle man ju tro: förra veckan uppdagades ju en svensk professor som systematiskt stulit andras forskning och fått den publicerad i sitt namn. Han eller hon är nu avsatt.)