En irriterande upplevelse som vardagen erbjuder är dåliga tidningskolumner. Efter att man läst en dålig tidningskolumn är det för sent: man har redan förspillt sin tid och hunnit fylla sitt sinne med meningslöst trams.
Häromdagen läste jag en kolumn som gäckade min tolkningsförmåga. Intuitivt kände jag att texten var dålig, men jag kunde inte direkt sätta fingret på dess brister. Här är texten – med några kommentarer.
Extremflickor, hallå!
”Det höga och det låga bör odlas. Det som finns däremellan bör krossas som en vägglus”, säger den finska dramatikens stora gamla dam Outi Nyytäjä i tidskriften Teatteri (4/2009). Hon gillar till exempel Madventures, och jag ser hennes poäng. Hon vill se vulgaritet parad med gnistrande intelligens på teaterscenen och i tv.
Gärna för mig. I det dagliga umgänget kan vi behöva de halvfina mellanlägena och lagomandan för att inte irritera ihjäl varandra. I konsten är medelvägen för smal för att tillåta svängningarna som behövs för att man ska känna att man lever.
Den stora finlandssvenska reservoaren för vulgaritet är Radio Extrem. Det är bara den gnistrande intelligensen som fattas.
Men alla kvinnliga Extremredaktörer, HÖR HIT! När era manliga kolleger eller ni själva kläcker de där vulgära skämten, så behöver ni inte varje gång skratta nervöst och inställsamt. Extrem-flickskrattet är inte vulgärt lågflabb, det är en ängsligt famlande gest mot mellanläget. Krossa den lusen!
Pia Ingström (Apropå, Hbl 2/7 2009)
En kolumn som går ut med frän kritik tål att kritiseras.
Ingström bifaller tanken att det höga och det låga bör odlas, men inte det medelmåttiga. Radio X3M uppfattar hon som det låga (!) och går ut med en otydlig kritik som tycks ha två uddar: (1) X3M saknar ”den gnistrande intelligensen” och (2) vulgariteten är inte konsekvent genomförd.
Den första kritiken får jag inget grepp om. Tanken att det höga och det låga bör kombineras är intressant (men dock inte vad Nyytäjä avsåg). Det folkliga och det raffinerade kan förvisso kombineras men har normalt olika målgrupper. Det är därför en i det närmaste otrolig tanke att en reservoar för vulgaritet – ett förbluffande elitistiskt uttryck! – även borde omfatta gnistrande intelligens.
Ingström går särskilt ut emot de kvinnliga redaktörernas skratt. Felet är inte att de skrattar åt ”de där vulgära skämten” utan felet är att deras skratt inte är ”vulgärt lågflabb” utan en ”ängsligt famlande gest mot mellanläget”. Vad betyder detta? Hur låter en kvinnlig redaktörs vulgära lågflabb och hur skiljer det sig från sådant skratt som är en ängsligt famlande gest mot mellanläget? Och hur kan Ingström – eller någon annan – höra skillnaden? Min erfarenhet är att redaktörerna på X3M – de manliga såväl som de kvinnliga – är allt annat än benägna till ängsligt famlande gester i etern. Ordet ’ängslig’ passar över huvudtaget illa in på X3M som radiokanal eller dess verksamhet.
Jag ställer mig dessutom tveksam till att granska professionell kommunikation ur ett könsperspektiv och betvivlar att X3Ms redaktörer själva skulle värdesätta en sådan granskning. Det är helt enkelt gammalmodigt. Olika personer har olika sätt. Det leder ofta till förenklade tolkningar att granska mäns och kvinnors kommunikation mot bakgrunden av genusschabloner.
Om något borde krossas så är det all den otydligt formulerade och missriktade kritik som strömmar ur kolumnisters pennor när de saknar något substantiellt att skriva om.
Jag reagerade också negativt på Ingströms “kolumn”. Fattar inte vad hon menar! Hon verkar ha stigit upp på fel sida!
-Om något borde krossas så är det all den otydligt formulerade och missriktade kritik som strömmar ur kolumnisters pennor när de saknar något substantiellt att skriva om.
Bra skrivet!!
Blev också ett offer för kolumnen ifråga, och fick också en känsla av att ha utsatts för något ofullbordat. En kulturskribents önskan efter kombinationen vulgärt och intelligent känns till en början med väldigt postmodernistisk (läs: gammaldags) och föga originell. Och själva tanken om en fsv vulgaritetsreservoar minst sagt märklig.
Är den finlandssvenska kulturen per definition rumsren, så att den kräver en skild reservoar att förpassa sina vulgära behov till? Är denna reservoar verkligen x3m? Och liksom skribenten ovan ser jag inte riktigt vad könsperspektivet har att göra med hela ämnet?
Den vulgaritet som Ingström syftar till är förmodligen snarare en råhet och osmaklighet snarare än en folklighet. Och med tanke på de fsv stereotyperna kunde dylikt gärna få odlas i högre grad. Men inte så att det skulle behövas en skild reservoar för det.
När jag tänker på kombinationen finlandssvenskt och vulgärt kommer jag faktiskt i första hand att tänka på finska reklamer. Fiskaren som söker efter sin Olvi och sin Hjördis. Stundenten som inte kan festa vidare för att han har “kaamee kapula”. Knappast särskilt grov vulgaritet, men det kanske bara förstärker min poäng. Det finns inte just några Arne Ankor i ankdammen. Kanske för att alla Arnen inte trivs där, och istället sållat sig till den stora finska vulgariteten?
Hur månne det låter när P.I. själv skrattar?
Vissa kolumnister skriver bara utan att tänka på att folk faktiskt skall kunna läsa deras texter. Helst också få ut något av dem!
Radio är folkligt och ska vara folkligt. Jag som många andra har radion som bakgrundsljud och folk vill inte ha vulgariteter till morgonkaffet…
tack ett fint inlägg många plus
Kvack! Tydligen är ankdammen så klar, att den X3M:a vikens metangrummelbubblor förgiftar kolumnistens rena penna. Vindarna är humorbefriade, och vågorna skenheliga. Skrattmåskolonien bör hålla tyst, då papyrusbåten kantrar, för ankdammen är inte större än att det syns och hörs från strand till strand.
Simma lugnt bland skarvar och sälar, men akta er för örnar ur den Svenska Flocken..
Ja, den finlandssvenska kulturen sträcker sig rimligtvis på samma skala som annan kultur – från lågt till högt. Och visst möts dessa ibland, som t.ex. i Lilla teaterns uppsättning av Amadeus … (ni som har sett den vet vad jag menar – tänk på den unge Amadeus första entré på scenen).
Och visst är det ju så att kolumnskribenter ofta överdriver och använder speciella ord för att göra sin text mera intressant och underhållande. Många skribenter är så produktiva att de inte hinner låta sina texter vila eller inte har råd att stryka texter som vid närmare eftertanke inte är så bra. Men som en viss pensionerad major brukar säga, idag ger tidningen nyheter, i morgon lindar vi fisk i den. Dagstidningens ord är inget att minnas länge … (men var placerar sig då det elektroniska ordet? har inte den tryckta tidningen blivit lite mera värdefull på skalan flyktig–permanent i och med webben? men det är en annan historia).
Det råkade sig att jag läste ett annat inlägg under rubriken ”Apropå” (som f.ö. i tidningens nya layout befinner sig på den minst sagt oklara platsen ”Mitten // Fokus / Dagbok / Kultur & nöje” – och just på detta sätt anges platsen i själva tidningen!).
Hur som helst, denna gång handlar det om ”Flygbolag för fyrbenta” och Tim Johansson ger ett exempel på hur man skriver en riktigt kort kolumn på ett professionellt och intressant sätt.
Det är så mycket lättare att kritisera, men jag försöker lyfta fram positiva exempel på retorik, argumentation och annan kommunikation så ofta som möjligt!
Hittade detta inlägg först nu. Så bra skrivet. Kolumnister borde oftare få sina kolumner granskade. Om inte innan de gått i tryck så åtminstone efteråt.
Roligt att du hittade hit, Ebba! Så sant det du säger, men visst måste man ha förståelse för att skribenterna ofta arbetar under press och att de i bland helt enkelt har en dålig dag … Hur som helst, våra argusögon på webben finns till för att erbjuda en “second opinion”, ett annat perspektiv, på det som skrivs i officiella media.