Retorikbloggen

Som bekant använder vi pronomina ’de’ och ’dem’ på olika sätt i Finland och i Sverige. Tidigare gällde detta främst talspråket: vi säger oftast ’di’ medan rikssvenskarna oftast säger ’dom’.

Jag reagerar på att detta nu ofta förekommer även i skrift, särskilt på webben, och jag märker att här finns en klar skillnad mellan Svenskfinland och Sverige.

Så här skulle man inte säga i Svenskfinland:

”Behåll dem tankarna för dig själv, för vi andra här orkar inte höra dem.”

(från: http://www.mintur.se/fotoskolan/lektioner/motiv-i-rorelse, besökt 10/7 2009)

• skriftspråk: ”Behåll de tankarna för dig själv …”
• jag har inte stött på detta i Svenskfinland
• det finns f.ö. en grovregel för när man använder ’de’ och när ’dem’:

Pröva att byta ut de/dem mot vi/oss. Grundregeln är att där man väljer vi ska man också välja de: Vi/de har inte gjort något fel. Och omvänt, där man väljer oss ska man också välja dem: Oss/dem har han aldrig brytt sig om.

(källa: www.språkrådet.se > språkhjälp > frågelådan)

Ett annat exempel – så kan man säga, men helst inte skriva, på båda sidor om Kvarken:

”Och att lärare som knappt förstod vad dom själva pratade om försökte förklara att allt egentligen bara var ettor och nollor.”

(från: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_3185057.svd, besökt 10/7 2009)

• att skriva ’dom’ i stället för ’de’ är ganska vanligt i Sverige men klassas även där fortfarande som en talspråklig stilmarkör
• i Svenskfinland säger vi oftare ’di’ än ’dom’ i exemplet ovan (’dom’ står ju för både ’de’ och ’dem’ – i exemplet ovan för ’de’)

Med retorik har detta att göra gällande stilen (ornatus, den språkliga utsmyckningen). Stilen spelar en enormt stor betydelse för hur ett budskap tas emot. Vill jag göra ett korrekt intryck eller kanske hellre ett folkligt? Vill jag i min text avsiktligt visa att jag inte bryr mig om grammatiska detaljer eller vill jag vara så korrekt som möjligt?

Jag tänker som så att man – med tanke på optimal kommunikation – borde skriva så att språket inte drar annan uppmärksamhet till sig än den man medvetet vill åstadkomma. Brott mot grammatiken, oavsett om det är p.g.a. slarv eller med avsikt, väcker fort oönskad uppmärksamhet och kan störa mottagandet av det man vill få fram.

* * *

När jag nu är inne på språkvård så läste jag en recension av Britney Spears konsert, som snart anländer till Helsingfors. Recensenten använder en participform som jag har problem med. Så skriver han:

Tyvärr är det inte särskilt live heller, Britneys mellansnack är ytterst sparsamt och begränsar sig till kanske tre meningar som kan summeras i att hon säger hej Sverige, hur mår ni? Under balladen Everytime hissas hon upp i taket sittandes på ett gigantiskt paraply och det är i princip den enda stunden som man hör henne sjunga på riktigt. För ett kort ögonblick tonar en verklig person fram.

SvD, Stefan Thungren, 14/7 2009; källa: http://www.svd.se/kulturnoje/scen/artikel_3202199.svd, besökt 14/7 2009.

Problemet är att hon hissas upp i taket sittandes. För mig heter det sittande. Jag kollade saken och numera godkäns även s-formen (som alltså tidigare var fel). Specialfall är verb som i grundformen slutar på -s: det heter alltså alltid färdandes, låtsandes, minnandes (färdas, låtsas, minnas) – låt vara att man borde undvika particip över huvud taget!

När vi på olika kurser översatt från klassisk grekiska till svenska skriver österbottniska studerande ofta ‘sittandes’ (just detta ord förekom nyligen i en övning) och jag har tidigare kommenterat detta, men härefter får jag acceptera att detta är ytterligare en sak som förändrats i svensk grammatik sedan jag lärde mig den första gången. Listan är redan förvånansvärt lång – varje år är det något nytt, faktiskt!