Retorikbloggen

Ursprungligen skulle runebergstårtan dekoreras så: ”hvarefter man ofvanpå den gräddade delen lägger af rå smet en krans omkring och ett dubbelt kors ovanpå samt litet syllt deremellan, allt ini formen” och därefter i ugnen en andra gång (ur Fredrika Runebergs Receptbok).

Särskilt idag får man tillåta sig en delikatess från Borgå: en runebergstårta eller två. Denna säsongläckerhet är skapad av nationalskaldens, J. L. Runebergs hustru, Fredrika och i hennes receptbok går den under namnet ”Runebergs bakelse”.

Runebergstårtan är egentligen en mycket enkel sak som men några enkla trick blir en unik produkt. Smeten är inte särskilt märkvärdig – snarare enkel à la man tager vad man haver – så när som på mandeln, som är en något dyrare ingrediens. Det som gör tårtan speciell är formen. Det är idag ovanligt att man håller sig med en stor uppsättning formar för olika kakor och runebertstårtan kräver en rund bläckform som inte riktigt duger till något annat. Iögonenfallande är likaså dekorationen: hallonshylt med en vit glasyrkrans.

Osökt kommer jag att tänka på ett riktigt gott tal. Likasom runebergstårtan är grundingredienserna enkla: gedigna argument, en väl genomtänkt struktur, en lämplig längd och ett resligt framförande. Men ett riktigt gott tal måste väcka åhörarnas intresse: likasom runebergstårtans sylt, glasyr och form väcker den bakelsehungriges munvatten får ett bra tals exordium, inledning, lyssnaren att vilja höra mera.

Inledningen får ändå inte vara missvisande: när lyssnaren tar sina första tuggor ska innehållet vara fylligt och givande – inte som en petit-choux utan fyllning, utan som en äkta runebergstårta, traditionell eller dränkt med arrak eller rom.

Glad Runebergdag!