Den största av alla böcker som någonsin skrivits om retorik, Aristoteles Retoriken, blir nu äntligen tillgänglig på svenska – i översättning Johanna Akujärvi, LU. Boksläpp fredagen den 2 mars 2012 på Campus Helsingborg, Lunds universitet fr. kl. 13.
Aristoteles Retoriken, eller Ars Rhetorica som den är mera känd som, är den äldsta “handboken” i retorik (c. 322 f.v.t.). Bruket av denna bok har en märklig historia. Från att ha varit ett slags analytiskt koncentrat av den grekiska klassiska retoriken och högst sannolikt i flitigt bruk under en längre tid, föll den i skymundan. Även i modern tid gick det ända in på de första årtiondena efter den språkliga vändningen innan detta verk ånyo på allvar uppmärksammades inom retorikforskningen. 1991 utkom retorikexperten Robert Kennedys nya engelska översättning och nu kommer den på svenska.
Till skillnad från Quintillianus och Ciceros verk och från Ad Herennium, är Ars Rhetorica, eller tekhnee rhetorikee som verket heter i original – ty det är naturligtvis skrivet på klassisk grekiska –, är detta inte en egentlig handbok. Aristoteles lägger an en analytisk infallsvinkel och beskriver hur retoriken fungerar. Samtidigt skapar han en systematik som lever vidare till grundkurserna i retorik idag. Här finner vi för första gången en sammanställning av genusläran (forensiskt, politiskt och demonstrativt), de tre bevistyperna (ethos, logos, pathos), elementen i dispositio och mycket annat.
Var gång jag har att göra med klassikerna väcks frågan hos mig om vad som är fel med vår tid som producerar en ofattbar mängd text, av vilken kanske endast 2 % är värd att bevara för eftervärlden. Varför finns det så få stora tänkare i Norden? Inte heller på retorikens område finns det många värda att nämna!
Mera info om Aristotelessymposiet 2 mars finner du här (pdf).
Får man skriva några småsura randanmärkningar så här i juletid? Inget om inlägget i sig, det är utomordentligt att Aristoteles lever och uppmärksammas, en svensk översättning vidgar (kan man anta) kännedomen om honom och hans retorik. Inbjudan till seminariet däremot är avfattad på en svenska som är vardaglig intill torftighet och börjar med ett präktigt fel.För 150 kr tar du del (uppmaning!) av dagens program, samt tillhandahåller ett exemplar av Aristoteles Retoriken. Erhåller, tror jag de menar, för avgiften kan väl inte rimligtvis vara 150 kronor plus boken som inte kommit ut än. Sedan börjar det hela med “välkomstfika”. I finlandssvenska öron skorrar det illa men även i Sverige är “fika” vardagsspråk.I en rubrik har ordet “vedermödor” försetts med versal.
Programmet blir säkert hur intressant som helst men under rubriken “Aristotelesseminarium” hade man väntat sig korrekt och litet värdigare språk. Eller är jag bara konservativ och småsur?
Hur som helst – God Jul till denna bloggens författare och läsare!
Robin! Det där märkte jag inte alls – läste inbjudan alldeles raskt, men nu när du säger det så … Jag håller med dig och ivras att notera ytterligare småfel ;)
Titlar bör numera ges med små bokstäver, alltså inte Fil. Dr utan fil.dr (notera f.ö. det rådande bruket utan punkt efter dr!). Lite inkonsekvent också med “Prof. Emeritus”. Bättre då med prof. em.
Vid tidsangivelser används inte bindestreck utan tankestreck och utan mellanslag, alltså inte 13.00 – 13.30 utan 13.00–13.30.
Intressant är också följande mening: “Anmälan krävs, och sker senast måndagen den 6 februari.” Är ordet ‘krävs’ verkligen nödvändigt? Hur som helst är passivformen olämplig. Hur då ‘sker’ anmälan senast 6/2?
Till sist ännu rubriken: “Aristotelessymposium 2/3-2012″. Här skall inte finnas något bindestreck mellan månaden och året.
Det blev inte mycket kvar av texten … Jag hör till den utvalda grupp som tycker om att korrekturläsa – det är roligt att finna fel! (också i egna texter), men faktum är att de flesta texter idag skrivs utan korrektur. Alla texter som ges offentlighet borde korrekturläsas av två olika personer. Denna princip håller jag fast vid så långt det är möjligt i alla texter som jag är på något sätt är ansvarig för. Tyvärr tycker många av mina kolleger att detta är onödigt, men för mig är det en fråga om professionalitet.
Hur som helst: God Jul, Robin, och alla andra textbrukare!
Min enkla fråga är om dessa kommentarer har något med Retorik att göra. Ska retorikdiskussionen handla också om stavning och grammatiska regler, som för det mesta är bara formella aspekter som inte har något inflytande i budskapets framförande?
Jag är en ivrig anhängare av en precisering av Retorikens domän och betydelse och tycker att det råder (å ena sidan) en väldigt reduktionistisk syn på Retoriken (en begränsning av det retoriska fenomenet till endast några uttryckssätt med begränsade syften, t ex att övertyga) följd av en expansiv syn på Retoriken som bryter gränserna mot alla former av information och kommunikation. Man inkluderar alltmer s k visuell kommunikation (bilder, reklam, klädsel, etc) och andra aspekter som inte har med talspråket att göra i Retorikutbildningen.
Kommunikation och retorik är inte detsamma. Dvd. Retorik är en av kommunikationsvetenskaperna, men knappast den enda. Det som särskiljer människan som retoriskt djur är inte komunikationsförmågan, som även finns i andra djurarter, och inte heller människans sociala karaktär. Om detta finns ett stycke i Aristoteles’ Politiken {1253a 7-18}som borde vara grundläggande för en precisering av vad som hör hemma eller ej i Retoriken, som organiserad kunskap om retoriken (om språkbruket). Jag känner mit tvungen att skilja ”retorik” från ”Retorik”, för att undanröja den metonymiska sammanblandningen mellan det som studeras (språkbruket = retorik) och den resulterade systematiseringen av detta som blir Retorikkonsten eller Retorikteori. Detta framgår också av det allra första stycket i Aristoteles bok om ”Retorikonsten”, om man läser noga.
Om man nu i efterhand granskar mitt inlägg så finner man att jag ´, som vanligt, begått flera språkfel. Jag skriver t ex “komunikationsförmågan” och missar ett M.
Jag skriver “at”, på ett ställe, i stället för “att”. Jag skriver “mit” i stället för “mig”. Jag gör säkert fel just nu också. Jag blir så stressad av datorn. Jag klickar så fort och har dessutom ett tangentbord med så suddiga bokstäver och jag har dessutom svenska som mitt andra språk. När jag var kommunpolitiker på 70-talet, blev min retorik godtagen och jag fick bra stöd mot etablissemanget som kände sig hotat. Allt berodde på att min retorik uppskattades, trots att jag inte behärskade svenska ens så bra som idag. Med åldern märker jag också problem med språket som jag skulle kalla ålderns dislexi. Naturligtvis skämmer man ut sig mycket mer när skriftspråket blir vanligare. I värsta fall kan min “retorik” försämras, men “Retorik”-kuskapen blir inte sämre för det. Hänger ni med?
Aristoteles i Politiken:
”Det är uppenbart varför människan är ett samhällsdjur (politikòn zõon) i större mån än vilket bi eller vilka flockdjur som helst: naturen gör — som vi [brukar] säga — inget i onödan och, bland alla djur, har endast människan ordförmåga (lógos). Ljudet (fonè) är tecken för smärtan och lusten och därför har också alla andra djur det, ty deras natur når fram till att känna smärta och lust och ge dem till känna för varandra; men lógos är till för att uppenbara det nyttiga och det skadliga, liksom det rättfärdiga och det orättfärdiga, och det är, i jämförelse med alla andra djur, människans attribut att endast hon äger kännedom om det goda och det onda, det rättvisa och det orättvisa osv., och gemenskapen om dessa saker åstadkommer hushållet (oikían) och stadssamhället (pólin).” (Aristoteles Politiken. {1253a 7-18})”.
Notera att han inte sätter likhetstecken mellan människan och “politiskt djur = socialt djur”, så som många “lärda” brukar påstå utan att ha läst noga. Människan är bara samhällsdjur “i större mån” än vissa andra djur. Kompletterande ord som “i större mån” är viktiga att uppmärksamma för en retorikkunnig. Man sa notera ord som “bara” och “endast”, “som alla vet”, “i och för sig”, etc.
Ja, det är billigt att fastna vid språkfel när temat är så stort som Aristoteles Retoriken! Men ofta tar man ju fasta på det som är lättast att kommentera … När detta är sagt så är nog språkriktigheten en självklar del av åtminstone den klassiska retoriken. PURITAS är som bekant en del av ELOCUTIO och jag har svårt att se att en sådan aspekt som språkriktighet inte skulle ha något inflytande på budskapets mottagande.
Men detta gäller huvudsakligen skrift. I tal är folk mycket mera toleranta när det gäller språkfel än i skrift.
Det något komiska var – tyckte jag – att ett gigantiskt översättningsarbete där varje ord vägts på vägen från grekiska till svenska, presenteras med en kungörelse som kryllar av språk-, stav- och stilfel. Det var helt enkelt läckert att notera.
Tack för Aristoteles-citatet! Jag ser att “politikon zoon” här är översatt “samhällsdjur”. ‘Djur’ är ju klart, men ‘samhälls’ kunde man ju tänka sig att översätta annorlunda, t.ex. att människan är ett politiskt djur, men då borde man förklara ‘politiskt’. På grekiska kan ‘politikon’ betyda lite olika saker. Liddell & Scott nämnder fyra betydelser: 1. av eller för en medborgare, lämplig för en medborgare, som en medborgare, 2. hörande till eller lämplig för en statsman, 3. hörande till staten eller dess administration och 4. det offentliga, allmänna i motsats till det privata.
Ett politiskt djur är alltså ett djur som fungerar som medborgare gällande offentliga ärenden, eller annorlunda sagt ett djur som tar del av de gemensamma offentliga angelägenheterna. Och i dessa använder människan enligt Aristoteles som enda djur LOGOS. Detta kan man nog ifrågasätta. Djuren kan ju minsann uttrycka mera än lust och smärta genom läten men Aristoteles insikter i detta var förstås klena med våra kunskaper mätt.
Kennedy har på ett tankeväckande sätt visat på paralleller mellan djurens och människans retorik (i Comparative Rhetoric, 1998) där han bl.a. säger att retoriken biologiskt föregår tal och medveten intentionalitet. Här kommer man då in på frågan om hur man egentligen ska definiera retorik.
José L Ramírez hälsar med följande inlägg, förmedlat via e-post via MH:
Översättarnas bidrag till allt det som tryckts och givits ut är ovärderligt. Jag blir alltid förvånad när bokförläggarna inte anger namnet på den som översatt texten. Det döljs också ofta bakom titelsidan med liten stil. I själva verket borde översättarens namn göras synlig på titelbladet, nedanför titeln och författarnamnet.
Jag undrar hur många tänker på att det finns bara en författare till ett verk, men det kan finnas hur många översättare som helst. Vilket är ett tydligt bevis på att vårt LOGOS är bara en betecknare som var och en läser och tolkar på sina egna villkor. En text säger aldrig exakt detsamma till “var och en” (även om den säger detsamma till “alla”).
Jag känner mig ofta tvungen att reagera när någon talar om att ha “läst” en text, som om meningen hängde med texten som en etikett hänger på en vara eller på en person som bär den. En sak är vad jag heter och en annan vad jag är. Vi kan således inte “läsa”, vi kan bara tolka. Eller också menar vi bara “rabbla upp”, vilket också blir olika från person till person. Jag kan t ex “läsa” en finsk text, eftersom den finska fonetiken är ganska enkel att återge för en spansktalande. Men jag kan inte förstå vad som står. Där utgör de arabiskttalande en viktig skillnad. Arabiskan skriver inte vokalerna och det innebär att man inte kan läsa en text utan att tolka och någorlunda förstå vad som står, eftersom det gäller att välja rätt vokal och de kräver att ordet ses i satsens sammanhang. En liknande situation har den som, liksom Lennart Hellspong, kan stenografi – en konst som blivit allt mer glömd. Jag själv hade den som ämne i grundskolan på 40-talet. (Vi lärde oss också fäktkonst, vilket lämnat sina spår i mig).
I dagens radioprogram OBS fick vi höra en radioessä av Marie Lundquist om översättande och tolkning (“Konsten att färdas på skidor”): http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=503 vars text bifogas i bilaga. Hon är själv en duktig översättare av poesi och uppfattar översättaren som en vägledare, en stigfinnare som kan gå före och tolka texten. Tolka är ett vackert gammalt svenskt ord av samiskt ursprung som betyder att färdas på skidor, dragen av en ren. Kanske är det också en bild av översättandets svåra konst. En färd över papperets vita vidder där det gäller att hålla balansen och tygla och tämja det vilda språket.”
Det är en vacker förklaring, även om den etymologiska härledningen som hon anger är snarare ett lyckat sammanträffande, inte en etymologisk härstamning. Med min språkliga humor kan jag använda den också för att påstå att översättarna “kör ibland med oss”. Om Marie Lundquist och poesins tolkning kan man se en trevlig video på 3,5 minuter: http://www.youtube.com/watch?v=Fo2hm3Mrh9s.
Mika anser att språkriktigheten är en självklar del av åtminstone den klassiska retoriken.
Jag noterar ordet ”åtminstone”, eftersom jag själv har länge kämpat mot en dogmatisk efterföljd av den klassiska retoriken. Min princip är att vi ska vara ”fortsättare” inte ”efterföljare”. Det är just detta som dränkte Retoriken i århundraden. En sak är att följa visa principiella inställningar, en annan att bara upprepa praktiska göromål som är föråldrade och undermålliga, bara för att en ”auktoriktet” tolkat det så. I den långa presentationen av min avandling fick jag göra klart för den nordiska betygsnämnden att jag använder citat från kända personer därför att dessa ord uttalar vad jag själv vill säga. Det kan t o m hända att en läsare förstår bättre vad en klassiker sade, än han själv. Aristoteles själv tog avstånd från sina beaktade lärare i Akademien. Han hade stor respekt för dem, men han hade större respekt för det som är sant. Amicus Plato, sed magis amica veritas, säger den klasiska retoriken.
Jag kan hålla med att allting som följer med i vårt sätt att uttrycka oss kan göra sitt intryck i mottagaren. En av mina uppskattade studenter driver idag en konsultfirma som heter ”Talasnyggt”. Hon har verkligen utvecklat et trevligt sätt att tala som ackompanjeras av hennes skönhet och klädsel. Är allt som påverkar andra att klassas som ”retorik”? Den efterlängtade retorikutbildningen har resulterat alltmer i en konsultutbildning där övertygandet blir viktigare än sakfrågan och där stilen och presentationen, alla dessa epidiktiska moment som fördärvade Retoriken anseende, har återtagit sin främsta plats.
Att skriftfadäser är synliga och kan hållas fast, medan det talade språket (retoriken i sin ursprungliga betydelse) försvinner i luften, är riktigt. Det synliga saknar samma ”diskursivitet” (logos) som det talade. Det finns många som kan tala väl och skriver ganska dåligt. Jag har sett många texter skrivna av retoriskstuderande … ja, även Anders Sigrells avhandling, som jag var opponent för. Det är knappast skriftliga fel som sänker deras kompetens utan deras uppmärksamhet för språket där kejsaren får det som hör till kejsaren och Gud det som hör till Gud, som Jesus sade.
Eftersom exemplet är en av de viktigaste retoriska resurserna, låt mig ta upp självupplevda exempel: Min egen erfarenhet säger mig hur jag oväntat fick en framstående politisk position, till socialdemokraternas (inklusive Olof Palmes) förtret, därför att mina åsikter och inlägg godtogs av alla dem som inte var förblindade av lojaliteten till personer, snarare än till idéer.
På den tiden behärskade jag ännu inte svenska språket såsom det blev så småningom. Men mitt språk gick hem. Jag har senare tillbringat 15 viktiga år i en nordisk institution (Nordplan) där 50 personer fick årligen umgås med svensk-, dansk-, norsk- och finsktalande. Tre av dessa språk kunde möta varandra på egna villkor och vi uppfattade ändå varandras retorik. De finsktalande var dock tvungna att tala svenska och det förekom då många förvrängningar. Det är inte sant att man lägger märket till skriftliga, men inte till muntliga fel, när man möter folk på detta sätt. Även dialektala konstigheter är remarkabla. Men det gjorde inte finnarnas retorik och vår uppskattning av vad de sade mindre värdefullt. Tvärtom. Ibland upptäckte man uttryckssätt hos finnar eller norrmän eller danskar som gav lite krydda och eftertanke. Jag glömmer aldrig med vilken frekvens finnarna mötte ett förslag om något som skulle göras med frågan: ”Varför inte?” En fantastisk fråga som retorikbedömare borde ställa sig.
Om jag ska ta ett aktuellt exempel från det som förorsakat denna diskussion så tycker jag att det är ”struntsamma” att skriva ”fil.dr.” ”fil. dr.”, ”phil. Dr.” eller vad som helst, när man ändå förstår meningen. Att låta ”stilen” bli viktigare än allt annat i retoriken är det som håller på att göras idag och det vådar inte alls om gott. Vem har förresten bestämt vad som är korrekt skrivande eller ej? Jag skulle kunna skicka en kopia på några tryckta, 100 år gamla, svenska skrifter där stavningen ser fullständigt konstigt ut. Att tala om stav- och stilfel är att låtsas som om språket, som är underkastat en ständig förändring, vore något stillastående. En god retorikkunskap handlar om löpande tal (”diskurs” = ”logos”) både i rum och i tid. At förstå varandra kräver en viss ”överenskommelse” på grund av gemensamma erfarenheter och bruk. Formalismen är det som i alla tider fördärvat retorikkunskapen: kunskapen om vad vi gör med språket och vad språket gör med oss.
Mika åberopar översättningsarbete som en verksamhet där ord ”vägs på vågen”. Mika skrev ”vägen”, men det hindrar inte förståelsen. Att ”väga på vågen” – däremot – är ett bra exempel på en vilseledande metafor, där tal reduceras till vikt och mått, utan att tänka på att inte ens pengar betyder detsamma från en tid till en annan. Idag är 1000 kronor värda vad 100 kronor från en viss tid tillbaka. Just översättningsarbete visar att ingen betydelse står helt fast, när man övergår till et annat språk, som använder orden i annan kontext. Jag brukar rekommendera bruket av synonymlexikon, när man ska placera ord som i vissa situationer sammanfaller men i andra fjärmar sig, åtminstone i precision, från varandra. Språket är vårt mest uppenbara gungfly och översättningsarbete handlar om att gå över utan att trampa fel och ramla. På tal om den nu färdiga översättningen av Aristoteles ”Retoriken” finns t ex, redan i första stycke, som på grekiska heter ”methodos”. Det blir ganska naturligt att översätt det som ”metod”, men det blir – enligt min uppfattning – vilseledande, eftersom ordet ”metod” har inkorporerats i våra moderna språk på ett väldigt specifikt sätt. Jag skulle översätta ordet snarare som ”tillvägagångssätt”, som återger mycket närmare vad den grekiska texten avser. Liknande problem har uppstått med ordet ”tekne” som ligger till grund för vårt ord teknik, men som ska översättas som ”konst”. I modernt språk skiljer vi mellan ”konst” och ”teknik”, samtidigt som ordet ”konst” ska genomskådas i varje fall, eftersom det syftar åt olika håll. Metonymierna i språket är en viktig faktor i de betydelseförändringar som uppstår.
Att använda ett språk konventionellt (snarare än korrekt) är inte svårt bara för nyinkomna som har ett annat modersmål. Jag kan upplysa er om att åldern har sin verkan och att den som
lyckats lära sig svenska någorlunda bra, men har ett annat språk som modersmål, får ofta problem med tiden. Måste man dessutom skriva snabbt i en dator (ibland med suddiga eller raderade bokstäver i tangentbordet) så uppstår massor med fel som man ofta upptäcker efteråt. Jag kan intyga det från egen erfarenhet. Mina gamla maskinskrivna texter hade aldrig så många stavfel som de numera datorskrivna, vilket förvånar mig. Att skriva t ex ”långskitigt” i ställer för ”långsiktigt” är kanske förståeligt och att skriva ”Korpilombolo”, när man skulle skriva ”Archimboldo” tyder på att kopplingarna i hjärnan blivit oordnade. Mitt språkminne har försvågats med åldern och jag har svårare att minnas hur något ska uttryckas eller vad något (särskilt någon) heter. Eftersom spanska språket blev tidigt ett välreglerat språk, med tydliga vokaler och knappast dubbla konsonanter har tveksamheter på svensk stavning återuppstått på senare tid och det håller på att bli värre och mer påtagligt för varje år som går.
Det finns något som jag skulle vilja kalla ”ålderns dyslexy”. Jag kanske blir något sämre ”retoriker” (talare) men inte därför sämre ”Retoriker” (retorikkunnig). Snarare tvärtom. Jag
Förstår idag vad språket är bättre än någonsin tidigare. I relationen mellan Betecknare och betecknat (Signifiant och signifié i Saussures terminologi) hamnar det betecknande elementet i fara. Man vet vad man vill säga men man får svårare att säga det. Språket blir – enligt et klassiskt uttalande från Sextus Empiricus” (inte från Wittgenstein) en trappa som kan sparkas bort, när man redan kommit upp”. Inget fel på förståelse, vara sättet at uttrycka blir sämre. Det enda vägen är att fortsätta hålla på, inte låta sig besegras av biologin.
Om översättningen av ordet ”politikós” mm. kan jag säga följande.
När Aristoteles skriver ”zoon politikon” översätts detta ibland som ”politiskt djur” och jag föredrar ”samhällsdjur” som en mindre tvetydig översättning. Den som vill veta hur ordet ”polis”, och därigenom ordet ”politik”, uppstod rekommenderas läsningen av den Finlandsvenske författare Fredrik Långs ”När Thales myntade uttryck – en bok om det sakliga tänkandets uppkomst”. Ska man tvivla på ordens översättning så är ordet ”djur” kanske mer problematiskt, eftersom vi talar om ”människor och djur”, som skilda arter, och även om ”odjur”. ”Politikón” i direkt översättning är ”politisk”. Jag ser inte att det råder någon speciell semantisk avvikelse i de anförda exemplen. Alla ord har sina adjektiv, sin pluralis, och ger uppkomst till flera närsläktade ord genom grammatiska avledningar. ”Politiker” är en bara en avledning från ”polis” (stad), även om nutidspolitiker betraktas ibland som odjur ?.
”Politik” och ”politiker” bildades utifrån ”Polis” som hade hämtats från namnen på maktens fysiskt upphöjda plats (akro-polis) och blev på grekiska benämningen av den mänskliga gemenskapen som vi kallar ”samhälle”. Det finns dock en metonymi: ”stad” – på latin ”urbs” (den fysiska staden). Det andra latinska ordet på ”staden” heter ”civitas” (avledning från ”cives” = stadens innevånare eller medborgare). Om detta skrev på 500-talet Isidorus av Sevilla i sina ”Etymologier” och jag publicerade 1993 en essä i tidskriften Nordisk Arkitekturforskning nr. 4, under titeln ”Stadens dubbla betydelse eller Stadsbyggnad som logik och som retorik”. Det är självklart att ordet ”stad” har olika betydelser i ”Hela staden deltog i festen” och ”Hela staden brann”. Det är en av de många obeaktade metonymierna i språket. Två ord kan vara semantiskt helt skilda åt eller förenade genom likhet / analogi eller genom association. Det är detta som utgör metaforen och metonymin, ständigt närvarande i vaje fras som vi säger eller skriver, även om de retorikkuniga sällan uppmärksammar det. Ty de är mer intresserade av uttryckselegansen än av uttryckens semantiska konstruktion.
Att leva tillsammans på ett organiserat sätt (med roller, hjälp tillvarandra etc) i det som vi kallar ”sam-hälle” är inte exklusivt för människor. Det är detta som Aristoteles gör klart i ett stycke av Politiken som många läst fel). Han tar upp ”bina” som ett exempel på samhällsdjur. Jag skulle föredra att ta upp ”hunden” som kan kommunicera med människor på ett fantastiskt sätt.
Utan att vara en blind efterföljare av Aristoteles så håller jag med honom om hans något kortfattade förklaring. Jag förstår Vad Kennedy är ute efter, men håller inte alls med hans generalisering. Människor och djur kommunicerar med läten, skrik, åtbörder, men det som vi kallar ”ord” används bara av papegojor, utan att de ”begriper” vad de säger. Aristoteles använder ordet ”logos” som handlar om en användning av ord, som uttryckandets verktyg, på ett artikulerat sätt: retorik är ”ratio et oratio” – sade Cicero. ”Retorik är språket” säger Nietzsche, utan att markera den metonymiska blandningen av de använda orden med vad vi gör med dem: ”ordandet” eller ”språkande” – säger vi numera ofta. Ordet ”språkande” (liksom ”kunskapa” och ”vetenskapa”) har blivit nödvändigt för att nedmontera den metonymi som ligger i ordet ”språk”. Man ska åta upp soppan, inte skeden. Jag har en essä under titeln: ”Konsten att tala – konsten att säga (en botanisering i retorikens hage)”.
Djuren kan visserligen uttrycka mer än lust och smärta men de kan aldrig ha ”logos”. Frågan är när människan började att bli medveten om sina uttalade tecken och började att bearbeta dem och utveckla språket. Denna fråga har inte fått något svar. När blev de djur som blev människor medvetna om sina uttryck så att de kunde utveckla språket?
Att påstå att Aristoteles’ insikt i språkfrågan var klen (med våra kunskaper mått) är alltför egotrippande. Jag skulle vilja påstå att det är märkligt att vi inte kommit längre i vår insikt.
En sak är att kunna bruka ett verktyg för åstadkomma ett resultat. Ett annat är dessutom förstå verktyget som verktyg, att veta att språkets verktyg är tecken, inta bara att använda sig av dem (vilket man säkert gjorde i början, innan människan blev ”människa” i riktig bemärkelse). En tredje är att bli språkbrukskunnig, dvs ”retorisk” kunnig på riktigt, och inte bara lärt sig att man hanterar ett verktyg och hur man hanterar det, utan att förstå hur verktyget tvingar oss också att följa des villkor.
Logos är en bedömande förmåga som använder ljud som artikulerade ord som verktyg. Med sin diskursiva förmåga (logos) kan människan, såsom Aristoteles säger, skilja ”gemensamt” med andra mellan det goda och det onda, det rättvisa och det orättvisa (detta utelämnas i Mikas redogörelse) och därefter skriver Aristoteles bara ”etcetera”, allt annat, utan att specificera något mera, men också – märkligt nog – utan att tala om ”det sanna (aletheia).
Ett uttryck för logos är det matematiska tänkandet, som kan bortse från semantiskt innehåll och lämna kvar ”logos” på ett renodlat sätt. Ordet ”logos” är synonym med vår ”kalkyl”, en rationell dis-kurs. Där kommer ”logik” och ”logistik” på plats. Ty vetenskap är inte bara ”logik”. Vetenskap är också en retorisk produkt organiserad efter hårdare regler. Det sanna och det sannolika (det som liknar sanning) är, enligt Aristoteles, produkter av samma språkligt reglerade process (dvs i ord och tanke: ratio et oratio).
Det där du José skriver här (och flera gånger tidigare) om retorikens förklening – eller ska vi säga förytligande? – är kanske ett bifenomen som man måste acceptera. De flesta trender möter samma öde: man kan profitera på stora omvälvande insikter även genom att föra vidare ytskummet.
Ett skäl till att ordet retorik inte vunnit insteg i Finland inom utbildning, skolning eller ens coachning är antagligen just det att man förknippar retorik med det ytliga spelet. Och visst finns det också i Finland konsulter som utbildar i retorik på ett sätt som gör att man lika bra kunde tala om coachning för att hålla presentationer – vilket visserligen är en del av retoriken men om det stannar därvid, en förklenad version.
För mig är retorikens mångsidighet en källa till förnyat och fortsatt intresse. Allt från språkdräkten och argumentationen till framförandet hör hit och allt detta kan man å ena sidan analysera, å andra sidan öva och praktisera.
Det största problemet är dock bristen på budskap. Det finns så många som säger så litet och då blir en retorisk granskning föga givande. Jag ser t.ex. ingen glädje i att granska presidentvalskampanjen i Finland eftersom den knappt alls innehåller något verkligt intressant! Detta säger något om vårt svaga debattklimat i Finland. Kanske också därför har retoriken inte väckt samma intresse här som i övriga Norden.