Så har jag då äntligen för första gången sett och hört Elaine Eksvärd (f. Bergqvist), som presenterades som ”Sveriges mest eftertraktade retorikkonsult”. Detta epitet i sig gör det intressant för mig att kolla in henne. Boken Snacka snyggt har jag i bokhyllan och för länge sedan har jag på denna blogg noterat att hon för sin blogg tagit samma namn, Retorikbloggen  … Men jag gick med öppet sinne för att höra henne på Uppsala konsert- och kongresshus. Besöket väckte dock motstridiga känslor som för oss rätt in i retorikens kärna.

Elaine inledde med en definition som utgår från en antites (jag har visserligen aldrig stött på den definition som hon kritiserar):

Retorik. Det är inte konsten att tala.
Det är konsten att få folk att vilja lyssna.

Och visst var det roligt att lyssna på henne. Hon är en duktig talare och bra på anekdoter. Det ena exemplet avlöser det andra. Helst talar Elaine om sig själv, om vad hon tänkt, gjort och sagt och de få berömda personer hon träffat. Och publiken skrattar. Hon drar sig heller inte för att dra in skratt på andras bekostnad: hennes lärare, farfar, föräldrar m.fl. får spela olika underhållande roller i hennes fyrtiofemminuters föreställning.

Småroliga, men ibland billiga skämt, förekommer såsom den finlandssvenska skolfröken Carola Frankenstein som rökte pipa i klassrummet och hennes farfar som använde ordet neger … Tyvärr var inte allting trovärdigt. När Elaine säger ”Så hette hon verkligen” om Carola Frankenstein, övertygas jag om att hon är mera fiktion än fakta. Men vissa har en sådan berättarstil: allt för att underhålla (något finlandssvenskt namn är detta alltså inte … och webbsökningarna leder alla tillbaka till Elaine …).

Vi får också veta att Hans Rosling tar 400 000 kr för att föreläsa om statistik och vi ser en videosnutt från en av hans föreläsningar. Den visar hans något egenartade och mycket entusiastiska stil. Vi ska sedan parvis diskutera vad som gör att man vill lyssna på honom. Jag frågar mig om inte ett mera representativt – och framförallt imiterbart – exempel hade varit mera pedagogiskt.

Elaine berättar också följande: ”Det finns en professor i retorik som ogillar att jag sitter och kommenterar politiken. Jag använder inte de retoriska termerna, menar han. Men jag vill inte verka smart, säger jag. Professorn svarar med avmätt röst: – Det är ingen risk. Och Elaine kontrar i sin egen dialog: ”Jag använder inte de retoriska termerna – för jag vill bli förstådd.” Så har då det akademiska studiet fått sig en känga: där är man tydligen intresserad av termer och kunskap som inte fungerar i praktiken. Samtidigt lyfter hon stolt fram att hon har en kandidatexamen i retorik.

Två små bitar retorisk teori tar hon också upp. Det är ju ändå uttryckligen det som är hennes område och innehållet i hennes författarskap, som hon gärna talar om. Det första: en talare ska väcka intresse, förtroende och välvilja. Ja så är det. Det andra gör hon en större sak av och introducerar en term på latin ”från den klassiska retoriken”: copia. Hon förklarar att copia ”inte skrivs med k” och att det handlar om att fundera på vad andra gör som är bra och sedan göra detta på sitt eget sätt (alltså ett slags reflekterad imitation).

Detta är pinsamt. Dels är copia inom retoriken inte en term från den klassiska retoriken, dels betecknar termen något helt annat. Jag kan inte se poängen med att man bara för att briljera med termer tar upp något man inte riktigt behärskar. Särskilt som hon nyss förlöjligat ”en professor” i retorik för att han efterlyst ett bruk av termer på latin. Nej, ett beläst intryck ger hon inte.

Elaines huvudbudskap är idag detta: ”Vi vill inte lyssna på professionella robotar. Vi vill höra på människor”, som det står på en av hennes projicerade bilder. Och Elaine gör allt för att publiken ska lyssna på henne. Hon flirtar med olika svenska dialekter (låter t.o.m. en göteborgare i publiken uttala frasen ”Jag kommer att mörda dig.” med poängen att detta inte låter trovärdigt med göteborgsdialekt). Hon ler och är på alla sätt älskvärd. Och flink med orden.

Hon skyddar sig också mot kritik. De som kritiserat henne tidigare får verkligen veta hut. Inte bara retorikprofessorn utan även sådana som kommenterat hennes ålder, hennes kön eller hennes hudfärg. Hon får det att framstå som att den kritik hon fått antingen berott på något av detta eller på missriktade krav på akademiskt nonsens. Om Elaine skulle läsa denna text blev kritiken antagligen att jag är en vit man som företräder en akademisk blindhet för vad folk verkligen behöver. Om det är så att det folk verkligen behöver är att bli underhållna av självsäkra egenföretagare som lovar mera än de kan hålla och som just och just behärskar sitt ämne, ja, då är kritiken berättigad.

Men det finns alltså flera saker som inte är rätt. Elaine tar mycket tid för en berättelse som förlöjligar Göran Persson. Samt ytterligare väldigt mycket om hennes farfar och t.o.m. bilder från en dejt med grannänkan (se bilden ovan!). Han är dock död nu så han kan inte ta illa upp av att hon delar med sig sådana privata situationer. Ändå blir det märkligt när hon själv inskärper att ”en god talare ska vara proffsig och personlig, men aldrig privat.” Är det proffsigt att tala om sin döde farfars kärleksliv? Är det proffsigt att på ett raljerande sätt imitera Göran Persson?

Vi övar nervöst skratt. Alla ska öva. Och vi övar också döda fisken. Hur man ska skaka hand alltså. Här avtar publikens entusiasm något.

Några sentenser från Elaines föredrag:

Den som inte är övertygad är inte din fiende. Han behöver bara andra argument för att bli övertygad.

Gör ditt budskap attraktivt. Svara på lyssnarens fråga: What’s in it for me?

Elaine slutar med att säga att det är hennes berättelser vi kommer att minnas. Men det blir oklart för mig varför. Berättelsen om hennes farfar hade inget annat med retorik att göra än att en äldre generation delvis har en annan kultur än en yngre. De flesta berättelser hade ingen egentlig poäng och presentationen saknade röd tråd (annat än Elaines farfar). Poängerna var sådana som är självklara för de flesta.

Jag lyfter på hatten för att sådana som Elaine lyckas göra pengar på sin idé. Och som lyckas väcka intresse för retoriken. Men jag är samtidigt orolig över att sådant här uppskattas som kvalitativ coaching eller undervisning. Att folk är beredda att betala höga gage för talare som nästan inte säger någonting. Ty detta är underhållning under en täckmantel av undervisning. Men här finns nästan inget att lära sig och någon pedagogik kan man inte tala om. Hennes böcker lär vara OK: där finns mycket intressant. Men inget som inte många andra tidigare skulle ha formulerat mycket bättre.

Men, säger någon, visst är det värdefullt att bara inspirera folk på kommunikationens område. Allting behöver väl inte vara högklassig undervisning och ”rätt” kunskap. Nej, det är klart, och parallellerna till ståuppkomik var ju idag tydliga. Men då kanske det ändå är bättre med en ståuppkomiker? Syftet med en konferens är att man ska få verktyg som är nyttiga i arbetet. Det fick vi inte idag, men efter att hon puffat sina böcker var kön lång till hennes bokbord. Många kände säkert att de inte riktigt fått grepp om Elaines verktyg, som hon sagt sig vilja ge idag, utan behövde läsa mera. Smart marknadsföring: gör publiken törstig och sälj dem sedan vatten. Men visst hade hon redan fått gage för att i sitt framträdande komma med något nyttigt? Eller är det så att man på många håll nöjer sig med underhållning, att fylla ut tiden? Vi talar om inemot åttahundrade deltagare och biljetten gick på 3 000 kr.

En av kärnfrågorna under retorikens viktiga första århundraden gällde det rätta bruket av retorik. Min kritik av Elaine är jämförbar med kritiken av vissa sofister. Problemet var att retorik å ena sidan kunde reduceras till substanslöst prat, må så vara i vacker förpackning, och å andra sidan brukas på ett oetiskt sätt, till exempel genom att ta höga arvoden för sina tal utan att åhörarna lärde sig något. Idag kom jag osökt att tänka på Isokrates Emot sofisterna.

När Elaine kom in på scenen kommenterade hon att det var som ett pingstförsamlingsmöte (konferencieren hade eggat upp publiken med en rad basala berättelser). Och visst, lite så känns det för mig. Många blev säkert entusiastiska för stunden, men minns inget annat i morgon än det som kanske var poängen, Elaine Eksvärd.