Retorikbloggen

Ett retoriskt dilemma: hur skriva ett dåligt arbetsintyg?

8 March, 2010

Pseudoläkaren Mika Jokinen utförde visserligen inga operationer men har i framtiden ungefär lika stora chanser att bli läkare som domkyrkobrännaren Kalle Holm har att bli präst. (På bilden kvasiläkaren Nick Riviera, med patient, från The Simpsons.)

En man som i ett års tid fungerat som läkare vid hälsocentralen i Karkkila (och även i Karis) har bett om arbetsintyg. Problemet är bara att denne Mika Jokinens tjänstgöring slutade med att man upptäckte att han inte var någon läkare: han hade aldrig studerat medicin över huvud taget! Jobbet fick han med ett förfalskat med.kand.-betyg. Han hade visserligen sökt in till medicinska två gånger, men inte kommit in.

Medan polisen nu utreder hans förehanvanden under rubrikerna förfalskning, grovt bedrägeri och olovlig utövning av yrke inom hälsovården, har denne tjugotreåring alltså begärt om ett arbetsintyg för den tid han fungerade som läkare. Till saken hör att arbetsgivaren enligt gällande lag måste ge ett arbetsintyg om man begär om det. Och arbetat har han alltså, uppenbarligen dessutom ganska bra.

Problemet är att samma lag förbjuder att framföra negativa omdömen om arbetstagaren. Intyget måste vara neutralt eller positivt till sin ton. Social- och hälsocentralschef Marika Lanne blev tydligen helt ställd för hon författade i stället ett brev till Södra Finlands regionförvaltningsverk och frågade hur hon ska skriva i ett sådant här fall. (Källa: http://www.mediuutiset.fi/uutisarkisto/article382377.ece. Besökt 8/3 2010.)

Pseudoläkaren väntar ännu på sitt straff. Jack Kevorkian har redan fått – och avtjänat! – sitt.

Men detta är ett retoriskt problem, inte ett administrativt. Med lite retorisk finess kan man uttrycka vad som helst, till och med utan att säga det direkt. En retorikers första tanke går i just detta fall till ett av Paul Grices exempel på konversationsimplikaturer, med vilka avses vissa sätt på vilka man kan säga mer än vad som rent tekniskt finns i orden. Grices exempel gäller en lärare som skriver ett intyg för en elev som söker ett filosofijobb:

Bästa NN, Herr X behärskar svenska utmärkt och han har regelbundet deltagit i våra lektioner. Mvh, NN.”
(justerat utgående från Grices engelska exempel i ”Logic and Conversation” i Syntax and Semantics III: Speech Acts, 1975).

Trots att läraren här inte säger något illa kan man läsa ut att studenten inte är särskilt bra på filosofi: avsaknaden av någon som helst information om just detta säger allt. Genom att på detta sätt bryta mot den så kallade maximen för kvantitet kunde även Lanne skriva ett intyg för pseudoläkaren:

På begäran intygas att Mika Jokinen har fått lön medan han under tiden x/x-x/x 2008 i hälsocentralens i Karkkila utrymmen har utfört läkarliknande uppgifter. Karkkila, 8/3 2010, Marika Lanne, social- och hälsocentralschef.

Med lite funderande kunde man säkert göra intyget ännu mycket effektivare …

Arbetspolitisk retorik: hushållsavdragets pro et contra

5 March, 2010

Bilden lånad från Scrape tv: Female Breadwinners Feel Guilt About Not Being in The Kitchen (December 3 2009)

SvD har granskat argumenten för och emot Rutavdraget, även kallat pigavdrag och i Finland prosaiskt hushållsavdrag. Här på bloggen har pro et contra-argumentation ofta varit uppe: det är helt enkelt ett behändigt sätt att få en översikt över en argumentation där det finns två parter som argumenterar för motsatt ståndpunkt.

1. Svartjobben försvinner i och med att många som nu arbetar lagligt tidigare arbetade svart – därför att det annars blir för dyrt för många (alltså ett argument för avdraget).

2. Bara rika utnyttjar avdraget – medel- och låginkomsttagare har inte råd (alltså ett argument mot hushållsavdraget).

Jag stannar upp här och ser hur starka dessa argument är. Om vi tänker dem i en dragkamp mot varandra (som Arne Næss gjorde i sin bok): vilketdera argument vinner? SvD har tagit reda på att man inte kan veta hur avdragen påverkar svartjobben. Det finns inga fakta om saken. Argumentet är alltså svagt underbyggt. Däremot finns det klara fakta som visar att de 10 % i samhället som tjänar mest står för 41 % av de begärda hushållsavdragen. Här vinner alltså argumentet mot. Men det finns andra argument.

Bilden lånad från Scrape tv: Female Breadwinners Feel Guilt About Not Being in The Kitchen (December 3 2009)

3. Fler kvinnor startar företag & 4. Bra för jämställdheten är två problematiska argument. För det förra finns inga fakta att tillgå (=svagt argument) och det senare kan ses på två olika sätt. Å ena sidan underlättar tjänsten för den som är mest ansvarig för hemmet, och detta är oftast en kvinna. Med mera hjälp kan hon satsa på karriären. Å andra sidan kan man se det som så att avdraget bara befäster könsrollerna dels därför att arbetet mest utförs av kvinnor och dels därför att det befäster tanken om att man inte ska betala så mycket för typiska kvinnotjänster. Inga bra argument med andra ord.

5. Skapar många nya jobb – SvD hänvisar till tjänsteföretagens arbetsgivarorganisation som säger så: ”2005 uppskattade Almega att några hundra personer arbetade med hushållsnära tjänster i den vita sektorn. I dag bedömer de att motsvarande siffra är 11 379 personer.”

Av de fem argumenten är alltså i utgångsläget fyra för (1,3–5) och ett emot (2), men vid en närmare granskning är endast två av argumenten sådana som tycks ha verklig substans: 2 och 5, ett mot och ett för. Enligt detta blir alltså frågan vilket som väger tyngre: problemet med att ”bara rika” har råd att utnyttja avdraget (och de skulle ha råd även utan avdrag) samt å andra sidan att avdraget skapar nya jobb.

Mest rättvist vore ju då att använda de pengar som staten mister p.g.a. avdrag till att skapa nya jobb! Men för att dra den slutsatsen måste man nog vara en idealist, för så enkla lösningar finns inte inom arbetspolitiken.

Ursäktens retorik: snö, SJ, SL och pudlar

2 March, 2010

Snö i växlarna. Trots att man på förhand kan veta en del om kommande snöfall är SJ lika överraskat varje gång … Bild: Finlands rundradio (eller Yle, som de envisas med att kalla sig).

Vinterns, och särskilt förra veckans, strul med tågen har upprört tiotusentals passagerare. Självfallet har folk förståelse för förseningar under exeptionella väderförhållanden, men bristen på kommunikation har inte accepterats. Det finns många exempel på folk som väntat i timmar på tåg utan att veta när det anländer. I ett fall utrymdes en väntesal kl. 23 trots att tåget kom först några timmar senare. Passagerarna fick vänta på perrongen i smällkalla vintern, utan förklaringar, utan information.

Enligt den nya regeln ersätter SJ (fi. VR) 25 % av biljettens pris (+dricksvatten på stationen eller tåget) om tåget är minst en timme försenat och 50 % om tåget är minst två timmar försenat (+en sju euros mellanmålssedel). Detta är föga tröst för dem som lidit större förluster p.g.a. förseningen. Dessutom måste man själv vara medveten om dessa ersättningar – inget erbjuds automatiskt. Exempelvis måste man själv kräva mellanmålssedeln, eller vattnet – annars blir man utan.

Här som ofta är det alltså informationsgången som är flaskhalsen. Igår visade det sig att SJ inte bar skulden: trafikverket ansvarar för informationsgången när det gäller t.ex. tågtrafiken! Chefen säger att problemen berott på ”ett gammalt system”. Detta känner vi ju till: när försäljaren/banktjänstemannen/kundbetjänaren inte kan hjälpa beror det ofta på systemet/datorn eller något annat externt …

SJ har upprepade gånger skyllt förseningarna på den ovanligt snörika vintern och på kylan. Tänk att det kan snöa mycket i Finland – vem hade kunnat förbereda sig för det! Och vi alla som brukade skratta åt amerikanerna när hela städer råkar i kaos när det snöar fem centimeter … Skolor stängs och undantagstillstånd utlyses … Och denna vinter har vi själva råkat i samma läge! Skrattar bäst som …

Hur som helst. I Sverige gick SL ut med helsidesannonser i tidningar med ”en djup och uppriktig ursäkt” till alla hundratusentals resenärer som drabbades, och bjuder på en veckas gratis resande. I Finland är det fortfarande otänkbart att en myndighet eller ett stort företag skulle be om ursäkt på detta sätt. Här har vi en stor kulturskillnad. I Finland lever ännu något av den tsaristiska mentaliteten där myndigheterna alltid har rätt. Om något blir fel beror det på externa omständigheter.

I lågstadiet berättade vår något excentriska finskalärare om olika ursäkter som använts när man kommit för sent till lektionen. En var – och denna upprepade han ofta och tyckte att var särdeles lustig – ”junalta puhkesi rengas” (ett däck sprack på tåget) …

SvD rubricerade SL:s ursäkt så här: ”Storstockholms lokaltrafik (SL) gör en pudel efter trafikkaoset och inför en tillfällig rabatt på månadskort”. (Källa: SvD). Uttrycket var nytt för mig – jag har inte sett det i Finland. Aftonbladets debattskola ger svar: ” ’Pudel’ är det nya ordet för det urgamla sättet att be om ursäkt när man gjort bort sig eller haft fel offentligt” (Källa: AB). AB ger följande råd för den som vill göra en pudel, på rätt sätt:

Jag har gjort fel och erkänner att det var mitt fel.
Jag är fruktansvärt ledsen och ber alla om ursäkt.
Jag ska göra något konkret för att rätta till saken!

Just detta gjorde alltså SL. Och just detta gjorde inte varken SJ eller Trafikverket. Den förra ursäkten fungerade, men inte den senare. Lev och lär! Kanske samma circus upprepas nästa år …

Läkemedelsretorik: denialister, massmedia och kost

28 February, 2010

Nästan 4 milj. finländare får ersättning för receptbelagda läkemedel. Staten ersätter med 1,4 milj. euro årligen.

I det senaste numret bjuder Volt (Hbl:s månadsbilaga) på intressant läsning om läkemedel. Här följer några plock.

Prof. Timo Strandberg går till anfall mot ”denialisterna”. Denna grupp definierar han så:

Denialismen innebär att man använder retoriska argument för att ge sken av en tvist i en fråga där det i verkligheten inte finns någon sådan. (Källa: Volt, 27/2 2010).

Denialister är t.ex. de som förnekar nyttan med A(H1N1)-vaccineringen (som jag tagit upp några gånger här på bloggen). Här alltså ytterligare ett ord man kan använda för att stämpla folk med i stället för att föra en konstruktiv debatt …

I den i övrigt mycket välskrivna artikeln kommer Henri Forss mot slutet med följande:

Det finns argument för och emot det ökande bruket av läkemedel. De är svåra att greppa. Men det finns också konkreta sidor av trenden. Till exempel kostnaderna. [Följande stycke handlar sedan om dessa.]

Att argumentera för och emot, pro et contra, är som bekant en god övning för att komma till botten med ett problem. Detta kräver dock att man går igenom processen att identifiera argumenten och att (om)formulera dem i klara satser så att man får en översikt. Här avstår Forss från detta; konstaterar bara att det finns argument för och emot och lämnar saken därhän därför att argumenten är ”svåra att greppa”. Här illustreras det han skriver två sidor tidigare:

Diskussionen om läkemedelsbruket har varit begränsad i Finland. En förklaring torde vara att ämnet är lite för komplicerat för att behandlas i massmedierna.

När jag läste detta drog jag en djup suck. Har journalisterna verkligen gett upp när det gäller komplicerade ämnen? Har samhällsdebattörerna gett upp? Det tror jag inte alls på. Och att massmedia skulle vara så begränsat? Det stämmer bevisligen inte. Under hösten prenumererade jag på FAZ, en av världens bästa tidningar, och kunde konstatera att den fortfarande håller en samma höga nivå. Där är inget tema för svårt för att behandlas! Och det som tas upp går man igenom klart och grundligt. Kanske vissa teman är för svåra för massmedia i Finland …

Med en balanserad kost äter man inte lika mycket läkemedel. Men alldeles lätt eller billigt är det nog inte.

Artikeln slutar med en kommentar av läkaren Antti Heikkilä, som ifrågasätter nyttan med det ökande bruket av läkemedel:

Allt flera människor, särskilt de unga, börjar förstå att man kan påverka sin hälsa utan att bli beroende av mediciner. Det räcker att man äter rätt – minskar på sockerintaget, kolhydraterna och de omättade fetterna. Läkemedelsbolagen är på svag is. Jag tror att H1N1-hysterin var det sista strået. Det var ett försök av bolagen att kamma hem så mycket pengar som möjligt innan sötebrödsdagarna tar slut, anser Heikkilä.

Om vi bortser från retoriken i talet om läkemedelsbolagen (som delvis antagligen är sann), tror jag att det ligger mycket i sambandet mellan kost och hälsa. Man kan fråga sig varför vi förbrukar så otroligt mycket godis, läsk, snabbmat och kakor – tomma kolhydrater och skadliga transfetter – i alla former.

En möjlighet är att reklamen övertalat oss. Kolla in en vanlig reklampaus på tv – eller en webbsida med reklam: hur många reklamprodukter är industriella hel- eller halvfabrikat som vi egentligen inte behöver (trots att reklamen nog kan bygga på hur hälsosamt eller nyttigt det är!)?