Dissertation i retorik: “Strunt alt hvad du orerar”

Det är inte ofta en dissertation läggs fram uttryckligen inom ämnet retorik. Totalantalet i Sverige torde ligga på ett halvdussin (i modern tid i varje fall). I morgon lägger Peter Lind vid Uppsala universitet fram sin avhandling “Strunt alt hvad du orerar”. Carl Mikael Bellman, ordensretoriken och Bacchi Orden, publicerad som nr. 4 i Studia Rhetorica Upsaliensis. Likasom alla disputationer är tillställningen öppen för allmänheten (Engelska parken, Ihresalen kl. 13, fredagen 4 april 2014).

Temat är uppenbart litterärt: Carl Michael Bellman. Avhandlingen ger en gedigen insikt inte bara i Bacchi Orden, utan även i ordenskulturen över lag, inklusive Serafimerorden och frimurarloger. Boken är högintressant för alla som förtjusas av hemliga herrsällskap eller dryckeslag – eller av epideiktik och ordenshumor.

Retoriskt sett är avhandlingen alltså historisk och kastar ljus över den ceremoniella retoriken bland herrarnas elit i 1700-talets Sverige. Avhandlingens fokus är klart begränsat till sitt tema och sin period. Den som letar efter retorisk teori finner knappt något utöver elementära kommentarer om partes-modellen och decorum. Författaren utgår från 1700-talets uppfattningar, vilket i och för sig är på sin plats, men inte hade det varit fel att kolla in de antika rötterna också. Jag kan dock förstå avgränsningen – avhandlingen är dessutom som sådan omfångsrik (322 s.).

Intrycket av avhandlingen är hur som helst att författarens intresse främst är historiskt, kulturellt – ja, man kan väl specifikt säga ordenskulturhistoriskt – och litteraturvetenskapligt, först sedan retoriskt. Som retoriker hoppas jag på nya avhandlingar som bidrar till disciplinen retorik. Denna avhandling kunde väl tänkas som läsning på en litteraturvetenskaplig kurs, men knappast på en retorikkurs – kanske likaså bra, ty jag skulle antagligen bli anmäld för uppvigling till dryckenskap om jag lät studenterna läsa denna alkoholdränkta text!

Ämnet retorik är brett och i Uppsala ligger disciplinen de facto på den historisk-filosofiska fakulteten. Mot denna bakgrund är avhandlingens avgränsning och fokus naturlig. Besvikelsen över att inte få ett mera uttryckligt retoriskt bidrag till retoriken som disciplin är endast min besvikelse och bör inte förta avhandlingen  dess förtjänster inom sitt område.

Ett även för mig beundransvärt retoriskt bidrag kommer Lind dock med: en exceptionellt välskriven avhandling. Jag talar nu om språket och texthantverket. Sällan läser man idag vetenskaplig prosa som så i detalj omhuldats och tillåtits mogna till språklig elegans.

skall man förtjänsten hedra,

så får eij tackan låf mot höghet sig förnedra;

Hon bör liksom en eld i klara flammor gå

Sen i ett sanningssken sitt ämne återfå

(Ur avhandl. sid. 196)

Retorikens skatter: COPIA

Ni som följer bloggen (och det har blivit många nu ser jag på statistiken, roligt!), lade märke till begreppet copia häromveckanDet är viktigt att inte alltid stanna vid de centrala retoriska termerna utan att gå vidare, ty retorik är mera än ethos, pathos och logos! Här alltså en intressant term som står för en nyttig aspekt inom retoriken: copia.

Ordet betyder förråd, rikedom. Quintilianus säger att en talare bör ha ett rikt ord- och tankeförråd. Han nämner att vissa talare t.o.m. lär sig synonymlistor utantill så att de för ett visst tillfälle kan plocka fram just det rätta ordet. Det är dock först under renässansen som ordet får den betydelse det har för oss inom retoriken idag.

Under renässansen är man intensivt, ja extremt, intresserad av uttrycksformer, av stil. I det mest kända verket, De Copia, skrivet av den store Erasmus, finner vi t.ex. 147 variationer på frasen “Ert brev behagade oss mycket.” Jag kom idag att tänka på detta när jag fick ett brev från Nordea. Brevet inleds så här:

Bästa kund
God fortsättning på det nya året! Detta meddelande innehåller information om …

Visserligen behöver man inte 147 variationer på brevinledningar, men har Nordea bara fyra?, en för varje kvartal, så att man från januari till sista mars (som är idag) önskar god fortsättning på det nya året! Ett pinsamt stilbrott, som indirekt signalerar att brevet bara är nödvändig standardinformation. Som sådan hade man hellre fått utelämna fraserna än att inleda med en anakronism. Nordea saknar alltså copia.

Begreppet stod under renässansen (och senare tider) för den uttrycksrikedom som beundrades: stil är nyckelordet. Att vara bildad är att uttrycka sig mångsidigt, med stil. Vi talar alltså inte bara om ett förråd på tankar och ord, utan om ett förråd på fraser för alla tillfällen. Ibland blir nyansskillnaderna minimala. En sådan betoning av stil är främmande för den klassiska huvudfåran inom retorik. Jag säger huvudfåran därför att det alltid funnits undantag, med början hos Gorgias, som dock fått utstå mycken kritik för hans ornamenterade språk.

Även om vi idag känner oss främmande för stilistiska excesser – och ganska lätt upplever en medveten stilistik som pretentiös – bör vi se upp för en utarmning av vår uttrycksförmåga. Livet har nyanser och det bör även språket ha. Kanske vi kunde hälsa på varandra med nya fraser? ‘Tjäna’ känns ibland uttjänt.

God fortsättning på det nya året!

Svåra retoriska situationer

 

Skärmavbild 2014-03-26 kl. 13.54.11

På bild ser det ju bra ut, men publiken var tvångsåhörare och ljudet outhärdligt …

Alla har vi de tillfällen då vi är som bäst. För någon är det på tumanhand i det stilla samtalet för en annan som partyts mittpunkt. Men för ingen det jag igår fick vara med om.

Jag blir då och då bjuden att tala om retorik i olika sammanhang och måste tyvärr ofta tacka nej. Tiden räcker inte till och om det inte är för en verkligt god sak så kan jag inte ställa upp gratis. Men massmedia bör man inte avvisa: de utför ett public service-uppdrag som behöver allt stöd. Jag har själv arbetat som journalist och vet hur svårt kan vara att få tag på personer.

Nåväl, på Uppsala konsert- och kongresshus hade ett mediaföretag hyrt ett helt rum och inrett det som ett auditorium med en scen längst fram. I den bakre delen bjöd man på specialkaffe och en läcker chokladmousse av Johan Hedberg (som f.ö. går i bräschen för den nya trenden: smör!).

På scenen skulle jag och en annan expert intervjuas. Följande gick dess värre fel:

  • när arrangören skulle presentera inslaget tog batterierna i mikrofonen slut – mitt under presentationen – detta tog över fem minuter att åtgärda
  • när tekniken var redo hade arrangören avslutat sin presentation för länge sedan och endast tre personer hade tagit plats, på de bakre raderna (stolar fanns för fyrtio)
  • kameramannen valde då att gå ut bland dem som smakade på kaffe och choklad och ropa till dem att ta plats bland publiken: “Snälla, snälla, kan ni inte ta och sätta er en liten stund. Det tar bara några minuter!”, ropade han om och om igen – det tog länge innan någon motvilligt reagerade!
  • aldrig tidigare har jag talat inför en publik som på detta sätt konkret tvingats höra på mig – det bryter mot alla retoriska förutsättningar (jfr Bitzers exigence!)
  • våra mikrofoner var kopplande till en högtalare för publiken, men denna gick via diverse system som orsakade en s.k. latens i ljudet, alltså det att ljudet kom ut från högtalarna med en knapp sekunds släp; detta gjorde det outhärdligt att tala och att lyssna på de andra – jag har faktiskt aldrig upplevt en sämre teknisk förutsättning för ett framträdande

Vad gör man om förhållandena är svåra? Ja, man tar på sig en forcerat god min och gör sitt bästa. Här kan inte ens den klassiska retoriken komma till undsättning.

Recension: Elaine Eksvärd – ”Sveriges mest eftertraktade retorikkonsult”

Elaineföreläser

Elaine Eksvärd föreläser på UKK 25 mars 2014. Hon visar bilder från en blind date som hon ordnade mellan sin farfar och en änka i grannskapet.

Så har jag då äntligen för första gången sett och hört Elaine Eksvärd (f. Bergqvist), som presenterades som ”Sveriges mest eftertraktade retorikkonsult”. Detta epitet i sig gör det intressant för mig att kolla in henne. Boken Snacka snyggt har jag i bokhyllan och för länge sedan har jag på denna blogg noterat att hon för sin blogg tagit samma namn, Retorikbloggen  … Men jag gick med öppet sinne för att höra henne på Uppsala konsert- och kongresshus. Besöket väckte dock motstridiga känslor som för oss rätt in i retorikens kärna.

Elaine inledde med en definition som utgår från en antites (jag har visserligen aldrig stött på den definition som hon kritiserar):

Retorik. Det är inte konsten att tala.
Det är konsten att få folk att vilja lyssna.

Och visst var det roligt att lyssna på henne. Hon är en duktig talare och bra på anekdoter. Det ena exemplet avlöser det andra. Helst talar Elaine om sig själv, om vad hon tänkt, gjort och sagt och de få berömda personer hon träffat. Och publiken skrattar. Hon drar sig heller inte för att dra in skratt på andras bekostnad: hennes lärare, farfar, föräldrar m.fl. får spela olika underhållande roller i hennes fyrtiofemminuters föreställning.

Småroliga, men ibland billiga skämt, förekommer såsom den finlandssvenska skolfröken Carola Frankenstein som rökte pipa i klassrummet och hennes farfar som använde ordet neger … Tyvärr var inte allting trovärdigt. När Elaine säger ”Så hette hon verkligen” om Carola Frankenstein, övertygas jag om att hon är mera fiktion än fakta. Men vissa har en sådan berättarstil: allt för att underhålla (något finlandssvenskt namn är detta alltså inte … och webbsökningarna leder alla tillbaka till Elaine …).

Vi får också veta att Hans Rosling tar 400 000 kr för att föreläsa om statistik och vi ser en videosnutt från en av hans föreläsningar. Den visar hans något egenartade och mycket entusiastiska stil. Vi ska sedan parvis diskutera vad som gör att man vill lyssna på honom. Jag frågar mig om inte ett mera representativt – och framförallt imiterbart – exempel hade varit mera pedagogiskt.

Elaine berättar också följande: ”Det finns en professor i retorik som ogillar att jag sitter och kommenterar politiken. Jag använder inte de retoriska termerna, menar han. Men jag vill inte verka smart, säger jag. Professorn svarar med avmätt röst: – Det är ingen risk. Och Elaine kontrar i sin egen dialog: ”Jag använder inte de retoriska termerna – för jag vill bli förstådd.” Så har då det akademiska studiet fått sig en känga: där är man tydligen intresserad av termer och kunskap som inte fungerar i praktiken. Samtidigt lyfter hon stolt fram att hon har en kandidatexamen i retorik.

Två små bitar retorisk teori tar hon också upp. Det är ju ändå uttryckligen det som är hennes område och innehållet i hennes författarskap, som hon gärna talar om. Det första: en talare ska väcka intresse, förtroende och välvilja. Ja så är det. Det andra gör hon en större sak av och introducerar en term på latin ”från den klassiska retoriken”: copia. Hon förklarar att copia ”inte skrivs med k” och att det handlar om att fundera på vad andra gör som är bra och sedan göra detta på sitt eget sätt (alltså ett slags reflekterad imitation).

Detta är pinsamt. Dels är copia inom retoriken inte en term från den klassiska retoriken, dels betecknar termen något helt annat. Jag kan inte se poängen med att man bara för att briljera med termer tar upp något man inte riktigt behärskar. Särskilt som hon nyss förlöjligat ”en professor” i retorik för att han efterlyst ett bruk av termer på latin. Nej, ett beläst intryck ger hon inte.

Elaines huvudbudskap är idag detta: ”Vi vill inte lyssna på professionella robotar. Vi vill höra på människor”, som det står på en av hennes projicerade bilder. Och Elaine gör allt för att publiken ska lyssna på henne. Hon flirtar med olika svenska dialekter (låter t.o.m. en göteborgare i publiken uttala frasen ”Jag kommer att mörda dig.” med poängen att detta inte låter trovärdigt med göteborgsdialekt). Hon ler och är på alla sätt älskvärd. Och flink med orden.

Hon skyddar sig också mot kritik. De som kritiserat henne tidigare får verkligen veta hut. Inte bara retorikprofessorn utan även sådana som kommenterat hennes ålder, hennes kön eller hennes hudfärg. Hon får det att framstå som att den kritik hon fått antingen berott på något av detta eller på missriktade krav på akademiskt nonsens. Om Elaine skulle läsa denna text blev kritiken antagligen att jag är en vit man som företräder en akademisk blindhet för vad folk verkligen behöver. Om det är så att det folk verkligen behöver är att bli underhållna av självsäkra egenföretagare som lovar mera än de kan hålla och som just och just behärskar sitt ämne, ja, då är kritiken berättigad.

Men det finns alltså flera saker som inte är rätt. Elaine tar mycket tid för en berättelse som förlöjligar Göran Persson. Samt ytterligare väldigt mycket om hennes farfar och t.o.m. bilder från en dejt med grannänkan (se bilden ovan!). Han är dock död nu så han kan inte ta illa upp av att hon delar med sig sådana privata situationer. Ändå blir det märkligt när hon själv inskärper att ”en god talare ska vara proffsig och personlig, men aldrig privat.” Är det proffsigt att tala om sin döde farfars kärleksliv? Är det proffsigt att på ett raljerande sätt imitera Göran Persson?

Vi övar nervöst skratt. Alla ska öva. Och vi övar också döda fisken. Hur man ska skaka hand alltså. Här avtar publikens entusiasm något.

Några sentenser från Elaines föredrag:

Den som inte är övertygad är inte din fiende. Han behöver bara andra argument för att bli övertygad.

Gör ditt budskap attraktivt. Svara på lyssnarens fråga: What’s in it for me?

Elaine slutar med att säga att det är hennes berättelser vi kommer att minnas. Men det blir oklart för mig varför. Berättelsen om hennes farfar hade inget annat med retorik att göra än att en äldre generation delvis har en annan kultur än en yngre. De flesta berättelser hade ingen egentlig poäng och presentationen saknade röd tråd (annat än Elaines farfar). Poängerna var sådana som är självklara för de flesta.

Jag lyfter på hatten för att sådana som Elaine lyckas göra pengar på sin idé. Och som lyckas väcka intresse för retoriken. Men jag är samtidigt orolig över att sådant här uppskattas som kvalitativ coaching eller undervisning. Att folk är beredda att betala höga gage för talare som nästan inte säger någonting. Ty detta är underhållning under en täckmantel av undervisning. Men här finns nästan inget att lära sig och någon pedagogik kan man inte tala om. Hennes böcker lär vara OK: där finns mycket intressant. Men inget som inte många andra tidigare skulle ha formulerat mycket bättre.

Men, säger någon, visst är det värdefullt att bara inspirera folk på kommunikationens område. Allting behöver väl inte vara högklassig undervisning och ”rätt” kunskap. Nej, det är klart, och parallellerna till ståuppkomik var ju idag tydliga. Men då kanske det ändå är bättre med en ståuppkomiker? Syftet med en konferens är att man ska få verktyg som är nyttiga i arbetet. Det fick vi inte idag, men efter att hon puffat sina böcker var kön lång till hennes bokbord. Många kände säkert att de inte riktigt fått grepp om Elaines verktyg, som hon sagt sig vilja ge idag, utan behövde läsa mera. Smart marknadsföring: gör publiken törstig och sälj dem sedan vatten. Men visst hade hon redan fått gage för att i sitt framträdande komma med något nyttigt? Eller är det så att man på många håll nöjer sig med underhållning, att fylla ut tiden? Vi talar om inemot åttahundrade deltagare och biljetten gick på 3 000 kr.

En av kärnfrågorna under retorikens viktiga första århundraden gällde det rätta bruket av retorik. Min kritik av Elaine är jämförbar med kritiken av vissa sofister. Problemet var att retorik å ena sidan kunde reduceras till substanslöst prat, må så vara i vacker förpackning, och å andra sidan brukas på ett oetiskt sätt, till exempel genom att ta höga arvoden för sina tal utan att åhörarna lärde sig något. Idag kom jag osökt att tänka på Isokrates Emot sofisterna.

När Elaine kom in på scenen kommenterade hon att det var som ett pingstförsamlingsmöte (konferencieren hade eggat upp publiken med en rad basala berättelser). Och visst, lite så känns det för mig. Många blev säkert entusiastiska för stunden, men minns inget annat i morgon än det som kanske var poängen, Elaine Eksvärd.

Om att övertyga andra och att genomskåda andras försök att övertyga