”Våra studenter kan inte svenska”

Här i Uppsala har under vårterminen en debatt rasat om studenternas rasande svenskakunskaper. Diskussionen summeras väl i Studenttidningen Lundagård.se i artikeln Den ordlösa generationen (förf. okänd). Tre utdrag sammanfattar problemet:

– Studenterna förstår inte att grammatiska markeringar förändrar meningen i det de skriver. Många har väldigt litet ordförråd och obefintlig grammatisk förmåga, säger Hanna Enefalk, lektor i historia vid Uppsala universitet.

[– – –]

– Tidigare hade man kunnat se en gradvis förändring, men det senaste året har det varit en jättedipp. Helt plötsligt förstod jag att studenterna inte längre förstod vad jag sa, säger hon.

Hon kunde använda ord som ”referera” och studenterna såg ut som frågetecken. Vid skriftliga uppgifter var det ännu värre. Anglicismer, till exempel ”gav födsel till” i stället för ”gav upphov till”, var vardagsmat. Många struntade i att använda stor bokstav och punkt. Andras texter var så grammatiskt förvirrade att de var omöjliga att tyda.

Också mina kollegor vid UU har klagat över detta, men till all tur hör de som läser retorik och litteratur till de allra bästa på läs- och skrivfärdigheter. Dessutom är de särskilt motiverade att lära sig mera. De vi utbildar blir i ännu högre grad än tidigare en elit som genom att de behärskar språket får inflytande över samhället. Bra för dem! Men vilka blir följderna på sikt för alla de andra?

Argument som metod vid universiteten

Jonathan Osborne, professor of science education, says teachers should help students learn to argue a position from available evidence. (Credit: Linda A. Cicero/Stanford News Service)

Jonathan Osborne, professor of science education, says teachers should help students learn to argue a position from available evidence. (Credit: Linda A. Cicero/Stanford News Service)

Professorn i naturvetenskapernas didaktik, Jonathan Osborn vid Stanford, föreslår att man skulle använda argument som metod i undervisningen i naturvetenskap. Fördelarna med detta är att studenterna genom att argumentera för olika synsätt förstår hur vetenskap och kunskap skapas.

Inom naturvetenskaperna handlar det om att argumentera utgående från de mätbara observationer man har tillgång till. Enligt Osborn ger undervisningen så som den ser ut nu inte tillräckligt utrymme för argumentation, utan lärarna huvudsakligen berättar hur det är, vilket givetvis inte är sporrande för studenterna.

Denna informationsbit, via Zeitnews som är rörelsen Zeitgeists språkrör, är högst förvånande. Det är inte Osborns förslag som är förvånande, utan det att argumentation inte används som metod i Stanfords naturvetenskapliga utbildningar! För oss som är humanister är argumentation en självklar metod vid universiteten.

Visserligen brukar man inte så ofta tala om argumentation som ‘metod’, men ett akademiskt seminarium syftar i grunden till att fostra kritiskt tänkande och detta sker genom att granska olika fenomen ur olika synvinklar och argumentera för olika ståndpunkter, synsätt, metoder, lösningar o.s.v.

Osborn har också initierat ett tvåårigt forskningsprojekt där man ville se i vilken mån det är möjligt att öka studenternas argumentationsfärdigheter. Först utbildade man lärarna som i sin tur använde argumentation som en metod i sin undervisning. Man mätte studenternas förmåga före och efter (två år emellan). Resultatet? Ingen skillnad. Jag ska leta reda på artikeln och se efter närmare, men det är mycket som kan gå fel i denna typ av forskning. Det jag direkt ser som en svag länk är att lärarna utbildades genom video. Argumentation är svårt även för lärarna och är ett ämne som kan kräva klassrumsundervisning med frågor och svar och övningar under lärarhandledning. En gissning är att lärarna inte behärskade metoden tillräckligt väl för att kunna höja nivån på sina studenters färdigheter.

Hur som helst intressant att någon lyft fram argumentation som en pedagogisk metod.

Monokulturell tv-retorik: Amazing Race

Skärmavbild 2013-01-12 kl. 11.19.03

Tack vare USA:s tv-centrerade kultur som leder till en uppsjö av dyra produktioner som sprider den amerikanska kulturen världen över, känner vi bäst till just USA:s populärkultur av alla kulturer utöver vår egen.

Verklighetsbaserade tv-serier som Amazing Race är avslöjande eftersom de lyfter fram drag som är allmänna, valda så att en bred publik ska kunna identifiera sig och underhållas av det som sker.

Man skulle ju tro att informationsexplosionen skulle ha påverkat även USA men samma gamla klichér tycks fortfarande gälla: amerikanerna tror att alla talar engelska, att saker och ting har samma (engelska) namn runtom i världen, att valutan alltid heter dollar och att utländsk mat smakar illa.

När det gäller språk är det typiska exemplet att tala högre. Om t.ex. en taxichaufför i Indonesien inte genast förstår så upprepar man samma sak högre och högre, på engelska. Men det kan också bli dubbelt missförstånd. Ett par i AR var i en taxi i Indien, tydligen omedvetna om att engelska är nationalspråket, och förstod inte taxichauffören p.g.a. den indiska dialekten (indisk engelska är ju något säregen till uttalet) vilket ledde till frågan: “Do you speak any English, at all?” I kommunikation är som bekant ett framgångsrecept att orientera sig efter mottagaren: att sätta sig in i mottagarens situation och sedan formulera sitt budskap därefter.

Besökt 12/1 2013 (http://3.bp.blogspot.com/_hqa723UiyTU/TAEtYi1daZI/AAAAAAAAApc/qomEOKrM0vA/s1600/859003344_399.jpg)

Men detta med mat tar nog ändå priset. Europa (och resten av världen) må fortfarande verka något exotiskt för amerikaner, men när de är rädda för vanlig mat såsom fisk, ost och liknande, så undrar man ju om snabbmaten helt och hållet förstört amerikanernas sinne för hur mat ser ut när den är mindre processerad. Och det blir ju inte bättre av att en mattävling alltid hör till. Detta för oss européer ofattbara fenomen handlar på något sätt om att föräckliga ätandet.

Antingen handlar det om att äta för mycket av något enkelt, t.ex. strutsägg, eller att äta något “äckligt”. Jag kollade på webben och fann att detta tycks vara ett vanligt inslag i tävlingar där man har olika stationer med uppgifter. Detta illustreras av de två bilderna ovan där man i en skola gjort en mini Amazing Race, komplett med ätmoment! Och detta i ett land där grav övervikt är ett större hälsoproblem än någon annanstans.

Det fanns tydligen t.o.m. en idé om att göra en tv-serie som skulle gå ut på att tävlande par i Amazing Race-stil skulle ta sig från olika restauranger, eller “eateries” som det heter på amerikanska, och tävla i vem som snabbast åt olika högar med mat. Serien skulle heta “Eat til’ you drop“, men jag tror inte den blev av. Nedan en bild med den den pregnanta titeln “gag reflex”.

cakeeating__oPt

Till USA:s retorik hör frasen om att det är det största, mäktigaste och bästa landet i världen. Den retoriken känns ibland ganska tilltagen, när man ser på vissa av den amerikanska kulturens bieffekter.

USA: verbalisera emotioner och ge livsberättelsen i en fras

Screen-Shot-2012-10-30-at-9.47.29-AM

Ett exempel på hur en livshistoria/-situation kondenseras till ett stående epitet i den verklighetsförankrade tv-serien Amazing Race.

Under de gångna veckorna har jag haft tid att se på några amerikanska tv-serier. Principiellt motsätter jag mig att USA dominerar dagens trender – särskilt vad gäller språkbruk. Samtidigt är det fascinerande att se vilka skillnader som finns mellan amerikansk och finsk, svensk och europeisk kommunikation.

Ett särdrag som alltid förundrat mig är amerikanernas vana att verbalisera allting. De talar mångdubbelt mera än t.ex. finländare. Allt man gör ska samtidigt beskrivas i ord. Allt man känner verbaliseras. Allt man ser beskrivs. I den finska och i många andra europeiska kulturer låter man det självklara vara osagt.

De tydligaste exemplen på denna typ av amerikansk öververbalisering ser man i olika verklighetsförankrade serier. Själv har jag nu sett en säsong av Amazing Race, där ett dussin grupper parvis reser runt världen samtidigt som de löser olika uppgifter och försöker nå deletapperna snabbare än de andra.

I Amazing Race framträder även ett annat typiskt amerikanskt fenomen: den personliga berättelsen. De tävlande tycks väljas utgående från hur intressant deras personliga livsberättelse är. Denna livsberättelse eller -situation utkristalliseras sedan i ett stående epitet såsom “Internet dating couple”, “Twins/models”, “On/Off-dating”, “Military dad and daughter”, “Bowling moms”, “Once engaged”, “Domestic partners”, “Chippendales” o.s.v. Det mest amerikanska är de par där den enas förälder är sjuk eller fattig och den andra hade en svår barndom. Då upprepas genom serien hur deras enda önskan är att vinna en miljon dollar för att kunna hjälpa och förändra sina liv (vinsten för det vinnande paret är en miljon dollar).

Undrar om det skulle se väldigt annorlunda ut om denna serie skulle produceras i Sverige? För finska förhållanden passar den inte. Det skulle inte vara särskilt intressant att i tolv avsnitt följa med ett dussin par som i tysthet genomför olika uppgifter runt om i världen …