Fick häromdagen frågan: “Är du feminist?” Det var en uppriktigt informationssökande fråga, alltså inte en anklagande (Inte är väl du feminist?!) och heller inte fiskande (Visst är ju också du feminist?). Men ändå är frågan inte neutral. Denna fråga har blivit en så kallad laddad fråga.

Typexemplet för en laddad fråga är följande oerhört klumpigt sexistiska: “Har du slutat slå din fru?” Hur man än svarar medger man att man slår eller har slagit sin fru. Frågan bryter mot vår uppfattning om god argumentation: man får inte ta såsom en given utgångspunkt något som parterna inte är ense om.

Är du feminist? I denna fråga ligger ett problem med vad vi menar med ‘feminist’. Begreppet är inte entydigt! Men det är mera komplicerat än så. Låt oss tänka oss någon, såsom  jag, som står för jämställdhet, alltså att män och kvinnor är lika mycket värda och bör ha samma möjligheter i livet. Är detta feminism? Ja, nja, nej … Är det att en person äter normalt hälsosamt (utan att tänka på saken) en särskild diet? Så här skriver “Arg tjej” på UMO:

Därför är jag feminist
Hej du som läser, jag vill berätta det finns något som kallas feminism. Det betyder inte alls att man vill att kvinnan ska få rätt till allt och mannen inte. NEJ det betyder att man vill ha jämställt. (Källa: UMO)

På ett avsevärt mera avancerat sätt skriver Sofia Mirjamsdotter en ledare i DT som på ett smart retoriskt sätt till slut avslöjas höra till genren “därför är jag feminist”. Skälet är i grunden att Sverige inte är absolut jämställt och som exempel ges bl.a. att hon inte vill gå i obekväma skor, vill kunna ha helt avrakat hår utan att få kommentarer och att hennes son ska få vara fin i klänning – men dolda strukturer står i vägen. När man läser den inledningsvis välskrivna artikeln slås man mot slutet av den hårda tonen i slutsatsen. Feminist har fortfarande ett drag av kamp emot orättvisorna, likt arbetarklassen mot kapitalet.

Men det verkligt intressanta med Mirjamsdotters artikel är att den även följer genren för omvändelseberättelse inom väckelsekristendom. Att vara feminist är som att gå in en gemenskap av upplysta. Man har sett sanningen. Eller som en av mina kolleger skrev gällande feminismen vid institutionen (antagligen omedveten om den religiöst ideologiska undertonen): “Det är naturligtvis upp till dig om du vill vara en del av det eller inte.” Påminner om det som Jesus säger: han som inte är med mig, han är emot mig.

Det har i varje fall skett en förskjutning av begreppets innebörd. Från att tidigare ha inneburit ett mera radikalt ideologiskt ställningstagande – jämställdhet har någon gång varit radikalt – har ‘feminist’ gått mot en valör som påminner om ordet ‘kristen’ idag. Det känns väldigt märkligt att säga “jag är inte kristen” trots att de flesta “kristna” inte har någon aning om vad de därmed bekänner sig till (Konkordieformeln …). Likaså finns det i Sverige sammanhang där “jag är inte feminist” klingar lika illa som “jag är inte kristen”.

Sådana här förskjutningar i betydelse och rådande paradigm är en utmaning – särskilt när de får politisk-ideologisk-religösa drag. Man får se upp med vad man ska vara och inte vara i olika länder och sammanhang. För oss som arbetar för en bättre värld utan att bekänna oss till någon -ism är detta utmanande.