Glad påsk?

Korsfästelsens mörker. Av Gustav Doré.

Så har då flera personer tillönskat mig glad påsk! Jag ler vänligt och säger tack. I mitt sinne undrar jag om de alls har någon aning om hur olämplig önskningen egentligen är.

Tyvärr tror många att vi nu befinner oss i påskveckan. I själva verket har vi nu stilla veckan där Kristi lidande är det bärande temat. Att inför Kristi död önska glad påsk är som att på en persons dödsbädd gratulera med dagen!

Enligt evangelierna åt Jesus med de tolv lärjungarna den sista måltiden på skärtorsdagen. Detta instiftade den nattvard som i snart två millennier firas i alla kristna kyrkor. På fredagen – långfredagen – korsfästes Jesus. Han dog kl. 15 på eftermiddagen, den nionde timmen, enligt judiskt språkbruk.

Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst och sade: »Eli, Eli, lema sabaktani?»; det betyder: »Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?»

Tidigare var nöjestillställningar förbjudna under långfredagen, som respekterades som en allmän sorgedag, i likhet med vad som fortfarande kan vara fallet när någon särskilt betydande person dör eller en stor olycka inträffar.

Antagligen är många medlemmar av den kristna kyrkan inte särskilt kunniga i den tradition de tillhör, men vad gäller hälsningen god påsk har möjligen julhälsningen påverkat. Som jag skrivit om tidigare, kan man gott och väl tillönska god jul även före juldagen, om man inte kommer att träffa personen i fråga före juldagen. Detta fungerar dock inte beträffande påsken därför att påsken föregås av stilla veckan.

Glad påsk kan i princip endast tillönskas från och med påskdagen, söndagen, och under hela påskveckan, d.v.s. den vecka som inleds med påsksöndagen (ja, söndagen är egentligen veckans första dag, man det får vara ett tema för en annan gång). För påsken gäller således det samma som för nyår: man får hålla inne med jubilanta önskningar till efter factum est.

Vad ska man då säga? Vi är ju så vana att önska något inför en större helg.  Mest korrekt är faktiskt att inte säga något särskilt alls. Om man vill respektera den kristna traditionen. Det blir inte heller rätt att säga “trevlig helg” eftersom torsdag–lördag inte kan beskrivas med adjektivet ‘trevlig’. Inte heller blir det rätt att tillönska lidande och sorg. Gällande påsken är det inte lätt att följa decorum.

Hela frågan illustrerar vad som sker när man förlorar kontakten med de traditioner som man ingår i. Man kan fråga sig varför folk hör till kyrkan om de inte ens känner till traditionerna kring kyrkans viktigaste högtid, påsken.

Dissertation i retorik: “Strunt alt hvad du orerar”

Det är inte ofta en dissertation läggs fram uttryckligen inom ämnet retorik. Totalantalet i Sverige torde ligga på ett halvdussin (i modern tid i varje fall). I morgon lägger Peter Lind vid Uppsala universitet fram sin avhandling “Strunt alt hvad du orerar”. Carl Mikael Bellman, ordensretoriken och Bacchi Orden, publicerad som nr. 4 i Studia Rhetorica Upsaliensis. Likasom alla disputationer är tillställningen öppen för allmänheten (Engelska parken, Ihresalen kl. 13, fredagen 4 april 2014).

Temat är uppenbart litterärt: Carl Michael Bellman. Avhandlingen ger en gedigen insikt inte bara i Bacchi Orden, utan även i ordenskulturen över lag, inklusive Serafimerorden och frimurarloger. Boken är högintressant för alla som förtjusas av hemliga herrsällskap eller dryckeslag – eller av epideiktik och ordenshumor.

Retoriskt sett är avhandlingen alltså historisk och kastar ljus över den ceremoniella retoriken bland herrarnas elit i 1700-talets Sverige. Avhandlingens fokus är klart begränsat till sitt tema och sin period. Den som letar efter retorisk teori finner knappt något utöver elementära kommentarer om partes-modellen och decorum. Författaren utgår från 1700-talets uppfattningar, vilket i och för sig är på sin plats, men inte hade det varit fel att kolla in de antika rötterna också. Jag kan dock förstå avgränsningen – avhandlingen är dessutom som sådan omfångsrik (322 s.).

Intrycket av avhandlingen är hur som helst att författarens intresse främst är historiskt, kulturellt – ja, man kan väl specifikt säga ordenskulturhistoriskt – och litteraturvetenskapligt, först sedan retoriskt. Som retoriker hoppas jag på nya avhandlingar som bidrar till disciplinen retorik. Denna avhandling kunde väl tänkas som läsning på en litteraturvetenskaplig kurs, men knappast på en retorikkurs – kanske likaså bra, ty jag skulle antagligen bli anmäld för uppvigling till dryckenskap om jag lät studenterna läsa denna alkoholdränkta text!

Ämnet retorik är brett och i Uppsala ligger disciplinen de facto på den historisk-filosofiska fakulteten. Mot denna bakgrund är avhandlingens avgränsning och fokus naturlig. Besvikelsen över att inte få ett mera uttryckligt retoriskt bidrag till retoriken som disciplin är endast min besvikelse och bör inte förta avhandlingen  dess förtjänster inom sitt område.

Ett även för mig beundransvärt retoriskt bidrag kommer Lind dock med: en exceptionellt välskriven avhandling. Jag talar nu om språket och texthantverket. Sällan läser man idag vetenskaplig prosa som så i detalj omhuldats och tillåtits mogna till språklig elegans.

skall man förtjänsten hedra,

så får eij tackan låf mot höghet sig förnedra;

Hon bör liksom en eld i klara flammor gå

Sen i ett sanningssken sitt ämne återfå

(Ur avhandl. sid. 196)

Retorikens skatter: COPIA

Ni som följer bloggen (och det har blivit många nu ser jag på statistiken, roligt!), lade märke till begreppet copia häromveckanDet är viktigt att inte alltid stanna vid de centrala retoriska termerna utan att gå vidare, ty retorik är mera än ethos, pathos och logos! Här alltså en intressant term som står för en nyttig aspekt inom retoriken: copia.

Ordet betyder förråd, rikedom. Quintilianus säger att en talare bör ha ett rikt ord- och tankeförråd. Han nämner att vissa talare t.o.m. lär sig synonymlistor utantill så att de för ett visst tillfälle kan plocka fram just det rätta ordet. Det är dock först under renässansen som ordet får den betydelse det har för oss inom retoriken idag.

Under renässansen är man intensivt, ja extremt, intresserad av uttrycksformer, av stil. I det mest kända verket, De Copia, skrivet av den store Erasmus, finner vi t.ex. 147 variationer på frasen “Ert brev behagade oss mycket.” Jag kom idag att tänka på detta när jag fick ett brev från Nordea. Brevet inleds så här:

Bästa kund
God fortsättning på det nya året! Detta meddelande innehåller information om …

Visserligen behöver man inte 147 variationer på brevinledningar, men har Nordea bara fyra?, en för varje kvartal, så att man från januari till sista mars (som är idag) önskar god fortsättning på det nya året! Ett pinsamt stilbrott, som indirekt signalerar att brevet bara är nödvändig standardinformation. Som sådan hade man hellre fått utelämna fraserna än att inleda med en anakronism. Nordea saknar alltså copia.

Begreppet stod under renässansen (och senare tider) för den uttrycksrikedom som beundrades: stil är nyckelordet. Att vara bildad är att uttrycka sig mångsidigt, med stil. Vi talar alltså inte bara om ett förråd på tankar och ord, utan om ett förråd på fraser för alla tillfällen. Ibland blir nyansskillnaderna minimala. En sådan betoning av stil är främmande för den klassiska huvudfåran inom retorik. Jag säger huvudfåran därför att det alltid funnits undantag, med början hos Gorgias, som dock fått utstå mycken kritik för hans ornamenterade språk.

Även om vi idag känner oss främmande för stilistiska excesser – och ganska lätt upplever en medveten stilistik som pretentiös – bör vi se upp för en utarmning av vår uttrycksförmåga. Livet har nyanser och det bör även språket ha. Kanske vi kunde hälsa på varandra med nya fraser? ‘Tjäna’ känns ibland uttjänt.

God fortsättning på det nya året!

Svåra retoriska situationer

 

Skärmavbild 2014-03-26 kl. 13.54.11

På bild ser det ju bra ut, men publiken var tvångsåhörare och ljudet outhärdligt …

Alla har vi de tillfällen då vi är som bäst. För någon är det på tumanhand i det stilla samtalet för en annan som partyts mittpunkt. Men för ingen det jag igår fick vara med om.

Jag blir då och då bjuden att tala om retorik i olika sammanhang och måste tyvärr ofta tacka nej. Tiden räcker inte till och om det inte är för en verkligt god sak så kan jag inte ställa upp gratis. Men massmedia bör man inte avvisa: de utför ett public service-uppdrag som behöver allt stöd. Jag har själv arbetat som journalist och vet hur svårt kan vara att få tag på personer.

Nåväl, på Uppsala konsert- och kongresshus hade ett mediaföretag hyrt ett helt rum och inrett det som ett auditorium med en scen längst fram. I den bakre delen bjöd man på specialkaffe och en läcker chokladmousse av Johan Hedberg (som f.ö. går i bräschen för den nya trenden: smör!).

På scenen skulle jag och en annan expert intervjuas. Följande gick dess värre fel:

  • när arrangören skulle presentera inslaget tog batterierna i mikrofonen slut – mitt under presentationen – detta tog över fem minuter att åtgärda
  • när tekniken var redo hade arrangören avslutat sin presentation för länge sedan och endast tre personer hade tagit plats, på de bakre raderna (stolar fanns för fyrtio)
  • kameramannen valde då att gå ut bland dem som smakade på kaffe och choklad och ropa till dem att ta plats bland publiken: “Snälla, snälla, kan ni inte ta och sätta er en liten stund. Det tar bara några minuter!”, ropade han om och om igen – det tog länge innan någon motvilligt reagerade!
  • aldrig tidigare har jag talat inför en publik som på detta sätt konkret tvingats höra på mig – det bryter mot alla retoriska förutsättningar (jfr Bitzers exigence!)
  • våra mikrofoner var kopplande till en högtalare för publiken, men denna gick via diverse system som orsakade en s.k. latens i ljudet, alltså det att ljudet kom ut från högtalarna med en knapp sekunds släp; detta gjorde det outhärdligt att tala och att lyssna på de andra – jag har faktiskt aldrig upplevt en sämre teknisk förutsättning för ett framträdande

Vad gör man om förhållandena är svåra? Ja, man tar på sig en forcerat god min och gör sitt bästa. Här kan inte ens den klassiska retoriken komma till undsättning.

Om att övertyga andra och att genomskåda andras försök att övertyga