Populära retorikstudier

Trenden fortsätter även denna höst: bland dem som antagits till Uppsala universitet utgående från gymnasiebetyget är det program jag främst undervisar på, Kandidatprogram i retorisk och litterär kommunikation, ett av de fem svåraste att komma in på!

Detta bäddar för motiverade studenter – en fantastisk utgångspunkt både för lärare och studenter.

Sorterade efter gymnasiebetyg utan kompletterande betyg
(inom parentes meritvärde ht 13)

  1. Läkarprogrammet 22,30* (22,50**)
  2. Psykologprogrammet 22,10 (22,20)
  3. Juristprogrammet 21,70 (21,80)
  4. Ekonomie kandidatprogram 21,50 (21,50)
  5. Kandidatprogram i retorisk och litterär kommunikation 21,30 (18,50)

* Högskoleprov används som skiljekriterium – samtliga med 22,50 antagna, med eller utan högskoleprovsresultat. (**Alla med 22,50 och något högskoleprovsresultat antogs + 11 st utan HP-resultat)

Sorterade efter gymnasiebetyg från gymnasieexamen utan kompletterande betyg – urvalsgrupp BIex
(ny ht14)

  1. Läkarprogrammet 22,19*
  2. Kandidatprogram i retorisk och litterär kommunikation 21,35
  3. Juristprogrammet 21,20
  4. Psykologprogrammet 21,10
  5. Kandidatprogram i freds- och utvecklingsstudier 21,04

* Högskoleprov används som skiljekriterium – samtliga med 22,50 antagna, med eller utan högskoleprovsresultat

Källa: http://www.uu.se/student/studentnyheter/artikel/?id=3569&typ=artikel&area=2&lang=sv#sthash.09wfkEHa.dpuf

Är nazistargumentet effektivt?

Hitler-argumentet känner vi väl till: man beskriver någon ledare man ogillar som Hitler, eller drar någon parallell till Hitler. Detta argument är lika osmakligt som det är dåligt. Nu har jag funnit ett annat, lika osmakligt även det och en släkting till Hitler-argumentet: nazistargumentet.

I maj postade en Torbjörn Jerlerup på sin blogg en text med rubriken “Nazisternas kamp mot det ‘organiserade tiggeriet’ 1933″ där han visar att den kamp som nu pågår har stora paralleller med nazisternas kamp för åttio år sedan.

I september 1933 hade varje tysk tidning braskande rubriker om att tiggeriet ”måste stoppas” och tidningarna konkurrerade med varandra om att avslöja bisarra detaljer om det ”organiserade tiggeriet” i Tyskland.

I Hamburg krävde Hamburger Nachrichte och Das Hamburger Fremdenblat den 15 september ett stopp för tiggarplågan i staden och i det Tyska Riket. Konkurrentbladet Das Hamburger Fremdenblat förklarade att tiggeriet var ett ”organiserat, inkomstbringande yrke”. Som bevis för detta nämndes att en tiggare setts tigga i en stad och i en annan stad hade han haft en skinande ren, ny hästkärra som han kört. Sådant är ”yrkestiggeriet” skrev man.

(Källa: Sverige är inte världens navel, http://ligator.wordpress.com/2014/05/14/nazisternas-kamp-mot-det-organiserade-tiggeriet-1933/)

tumblr_inline_mzzlzr4rz91qcxmbk

Visst är detta skrämmande! Och däri ligger argumentets effekt. På engelska kallas det “guilt by association”. Det kan också ses som ett ad hominem-argument av typen “poisoning the well” där ett tvivelaktigt ljus kastas över SD genom kopplingen till nazismen. I bakgrunden finns flera andra associationer: vilka andra kopplingar har SD till nazismen? Om de handlar som nazisterna i denna fråga, gör de som nazisterna också i andra frågor? Och så vidare. Här har vi också något av det sluttande planet-fallasin: om vi nu gör så här så är nästa steg rasbiologi och sedan … Men någon sådan kausalitet är inte trolig i dagens Sverige.

Men nazistargumentet är dåligt. Om man vill argumentera emot dem som vill förbjuda tiggeriet är det direkt pinsamt om det argument man har att komma med en koppling till nazisterna. Titta, också nazisterna var emot tiggeriet! Alltså är det fel att vara emot tiggeriet. Som ni ser är detta svag argumentation. Måhända fungerar det inledningsvis som ett intressefångande tomtebloss, men i slutändan bränner man lätt fingrarna.

Är man emot ett förbud av tiggeriet bör man kunna lägga fram argument som står på egna ben. Använd alltså inte Hitler-argumentet. Använd inte heller nazistargumentet. I själva verket: undvik negativa argument. Lyft fram de positiva argumenten i stället.

För den som är intresserad av hur man i Sverige argumenterat för och emot i tiggarfrågan under 2013 rekommenderar jag en pinfärsk C-uppsats: “Tiggartugget i DN: En argumentationsanalys av tiggardebatten under 2013″ av Joan Ytterborg. Den finns fritt tillgänglig på DiVA (http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=1&pid=diva2:721920). Joans slutsats är kanske inte så överraskande, tyvärr (och då ingick inte nazistargumentet i den debatt som fördes på DN):

Efter analysen och diskussionen går det att konstatera att argumentationerna i tiggardebatten 2013 hade relativt svag kvalitet på sina argument och dess styrka låg istället i dess retoriska strategier för att övertyga.

Perfekta presentationer

presentation

Efter flera dagar av presentationer känner jag mig manad att ge bort ett gratis tips till alla er som någon gång håller en presentation.

Mitt råd är nyttigt i alla sammanhang, men särskilt viktigt när presentatören inte känner (alla) dem som lyssnar, talar i ett nytt sammanhang eller inför en heterogen publik.

Av de runt fyrtio föredrag jag hört under en pågående konferens om argumentation har över hälften brutit mot detta råd, eller bättre, regel, och här kommer den:

Minns att i något skede av din presentation, dock helst i början, ge ett ratio för din presentation.

Med detta avser jag dels att det blir klart varför du presenterar det du gör i det aktuella sammanhanget för den aktuella publiken, dels att du förklarar skälen till det projekt, den forskning, utredning eller vad det nu kan vara fråga om, som du presenterar.

Till saken hör att det i denna konferens deltar många datavetare och logiker. Varje disciplin har sina egenheter och här tycks det vara allmänt att lägga fram sin sak in medias res, utan kontext, bakgrund eller syfte. I ett forskningssammanhang är det hur som helst svårt att följa sådana presentationer om man inte från tidigare känner ämnet ganska väl.

Regeln att berätta vad man gör och varför höjer nivån på alla slags presentationer. Om man vill höja den pedagogiska nivån ytterligare kan man dessutom uttala ett mål eller syfte med själva presentationen.

Automatisk argumentationsanalys?

Dizier
Patrick Saint-Dizier håller ett föredrag kring temat Rhetoric and Argumentation in Tonal Music med exemplen J.S. Bach C Minor Passacaglia (orgel) och L. van Beethovens Muss es sein?-fråga genom hans pianosonater.

Det kan ju låta som framtiden, men automatisk argumentationsanalys existerar redan idag. Bland annat om detta handlar många konferenser nu om. Forskningen pågår aktivt och inom tio år förväntas tillförlitliga kommersiella applikationer vara tillgängliga. Senast inom femton. Området kallas argument mining och faller inom det bredare fältet data mining.

Det finns flera skäl till att automatisera delar av analysprocessen. Det främsta, självklara, skälet är också det samma som möjliggör det hela: största delen av all information och offentlig diskussion har flyttat till digitalt format, på webben. Följaktligen är det lätt åtkomligt för automatisk, digital, dataanalys. Samtidigt har mängden dokumenterad diskussion och information exploderat. Med manuella metoder kan man endast göra stickprov.

De system som redan nu används kan användas för att analysera produktutvärderingar på sociala media. Systemen klarar av att gå igenom tiotalstusen konsumentkommentarer och analysera vad skribenterna tycker om en viss produkt. Dessa system har ännu idag flera begränsningar, men exakt vad och hur vet jag inte eftersom de enskilda lösningarna bevakas noga p.g.a. den hårda konkurrensen, så jag har följaktligen inte någon möjlighet att ta en närmare titt på dem …

Det man bland argumentationsforskare inom tillämpad datavetenskap och tillämpad lingvistik, och även i viss mån inom filosofi, nu är ute efter är att gå längre: system som kan identifiera ståndpunkter och argument och dessas inbördes förhållanden. Uppgiften är synnerligen krävande av en lång rad skäl. Det främsta problemet är helt enkelt att vi inte tydligt signalerar när vi argumenterar och vad som är vad i en argumentation. Dessutom använder vi många indirekta uttryckssätt, ironi, skämt och liknande som är näst intill omöjliga för en maskin att känna igen.

Det handlar om två separata steg: annotering och analys. Man testar systemen genom olika korpusanalyser där man först med olika semantiska markörer manuellt markerar alla fraser (eller t.o.m. alla enskilda ord) i en tillräckligt stor textmängd. Detta steg är en utmaning i sig: vilken information är behövlig för att argumentationen sedan ska kunna identifieras?  Nästa steg är så själva analysen och för denna är utmaningen att avgöra hur argument ser ut i förhållande till språket.

Det som pågår nu är att olika forskargrupper tävlar om att vara först med ett fungerande system. Det handlar om att ta fram fungerande taxonomier, strukturer och procedurer för att annotera och analysera argumentation. Ett viktigt steg involverar programmering och faller utanför det jag sysslar med, men de mera abstrakta nivåerna är relevanta för argumentationsteori och även för retorik: hur ser argument och argumentation ut? hur beskriver vi de olika dragen i en argumenterande dialog eller polylog? hur fungerar argument i olika kontexter? och så vidare.

I de mest lyckade experimenten har man nått en  korrekthet på runt 80 %, d.v.s. åtta av tio element har automatiskt identifierats och analyserats korrekt. Det intressanta med denna siffra är att när människor ombeds göra samma uppgift når man samma enighet på 80 %, d.v.s. i två fall av tio har personerna valt olika. (Det brukar då handla om studenter som först fått en snabbskolning.) I en femtedel av all argumentation är det i regel för en bildad icke-expert oklart hur argumentationen ska klassificeras eller analyseras. Argumentationsexperter uppnår en större enighet, men fullständig enighet är omöjlig p.g.a. den otydlighet som finns dels i vårt naturliga språkbruk, dels i vårt tänkande. Därför kan inget system heller bli fullständigt.

Om att övertyga andra och att genomskåda andras försök att övertyga